Första spyan landade givetvis på mamma. Vet inte om man ska vara glad och stolt över att man fick ta emot den första spyan eller om man enbart ska tycka att det är äckligt. I vilket fall kunde man ju inte annat än att tycka synd om sin skatt samtidigt som man tycker att det är lite sött. Men jag trodde verkligen inte att en sån liten skrutt kunde spy så otroligt mycket, blev verkligen super chockad när jag satt där i soffan helt plaskblöt av bebisspya.

Medan lilltjejen ligger på fårskinnet och sover sitter jag och fyller det som går i våra böcker... "Mitt första år som mamma/pappa", "Boken om dig" och "Lilla hjärtat".
En hel del böcker, en har vi fått av Victoria, en fick man från Go´boken och den sistnämnda köpte vi själva.
Alla böcker är ändå så olika och innehåller helt olika saker, dessutom vill man ju inte glömma den här första tiden som mamma/pappa. Jag vill verkligen minnas varenda sekund av hennes liv som om det vore igår och dessutom ha varje ögonblick dokumenterad.

En vecka har gått sen Noelle bestämde sig för att möta världen utan för magen.
Tiden har gått otroligt fort och jag har fortfarande svårt att förstå att jag har blivit mamma, mamma till världens finaste tjej. Hoppas inte tiden alltid ska gå såhär fort bara då dröjer det ju inte lång tid tills det sitter en orolig tonårsmorsa här på helgerna.

Åkte hiss med en annan mamma på rosenlunds vårdcentral idag när vi var påväg till BVC. Hon tittade på vår lilla skatt och frågade om det var första besöket. Både jag och Hampus som fortfarande lever i en dröm svarar glatt att hon har helt rätt, vi berättar att Noelle är en vecka gammal idag när hon frågade om åldern. Hon tittar sedan ner på sin egna bebis som är i något större format och säger åt oss att vi verkligen ska njuta av tiden när de är så små för tiden går verkligen snabbt och sen längtar man tillbaka. Till saken hör då att hennes lilleman bara var 3,5 månad.

På bara en vecka har hon utvecklats jättemycket. Hon har börjat lyfta huvudet lite, hon klarar inte av att hålla det uppe men hon lufter på det lite snabbt i alla fall. Igår (27/4) vred hon på huvudet när hon låg på pappas bröst, från vänster till höger och tillbaka. Hon har även blivit bättre på att fästa blicken och så har hon börjar le, omedvetet då men det är ju ändå ett leende som värmer mammas hjärta. Hon är även vaken längre stunder och mer med. Noelle har även börjat göra lite ljud, hon gör ett speciellt ljud nör hon känner sig nöjd... Svårt att förklara hur det låter men det är sjukt gulligt.

Det är så roligt och häftigt att se hur hon utvecklas varje dag.
Älskar min lilla prinsessa <3

Inatt vaknade Noelle vid tre tiden och ville ha mat.
Hon är lite svår ibland eftersom att hon inte visar att hon vill ha mat förutom att hon gapar och ligger man i ett mörkt rum kan det ju vara lite svårt att höra när en bebis gapar stort som ett lejon. Tyvärr så var hon lite hysterisk då med vi tog oss genom den ammningen också.
Sen var det dags vid sju tiden igen, gick så mycket bättre då. Efter mat stunden somnade vi båda två i min sang. Vaknade av att hon satt som fastklistrad vid min sida. Frågar Hampus vad klockan är och det visar sig att klockan är halv elva.
Jag tror självklart att han skämtar med mig eftersom att vi ska vara på BVC klockan elva. Men efter bara någon sekund inser jag att han faktiskt menar allvar.
Jag bokstavligt talat flyger upp ur sängen, vi byter blöja på Noelle. Hampus förbereder frukost och medan jag äter ammar jag Noelle samtdigt som både jag och Hampus försöker få på mig något vettigt. Snacka om att jag börjar bli en supermamma!

När vi väl kom till BVC, fem minuter innan avsatt tid, så träffade vi vår barnmorska. Det var jättekul att vi fick visa upp världens sötaste flicka för henne. Sen kom vår BVC-sjuksköterska, vi satte oss och pratade en stund och gick igenom olika vaccinationer och upplägget hos BVC. Sen skulle vi klä av Noelle och väga henne, självklart kissar hon på skötbordet när sjuksköterskan håller i henne. Börjar bli en vana nu att Noelle gärna tar friheten att kissa så fort blöjan inte är på. Vet inte hur många gånger vi fått tvätta av vårt skötbort, tvätta andras skötbort samt byta lakan.
I vilket fall så hade Noelle gått upp från 3710 till 3965 så nu är det påväg mot rätt håll, hon hade ju gått ner från 3900 till 3710 sa de i måndags så det vände snabbt... trots att jag själv tycker att amningen strular lite.

BVC-sjuksköterskan vid namn Maria misstänkte att Noelle kan ha fått svamp på tungan eftersom att hennes imunförsvar inte riktigt har kommit igång än. Så nu ska vi efter varje amning badda tungan med en vatten och bikarbonat lösning. Det var inte helt säkert att det skulle vara svamp men eftersom att jag har haft ont i mina bröstvårtor så tyckte hon att vi skulle se om det kunde bero på det. Själva tror vi att det beror på att vi fick slänga i henne mat innan vi sprang till bilen imorse.

Snacka om en stressig morgon men det är väl så det är att vara småbarnsförälder.
Nu är i alla fall en ny kontroll inbokad nästa vecka.
Hon frågade flera gånger om det var okej att ta tiden vid klockan tio eftersom att vi idag försov oss lite, kanske inte så konstigt men vi försäkrade henne om att det inte brukar vara så att vi sover så länge.

Idag har det varit en bra dag! Vi fick sova bra inatt, Noelle vaknade en gång och ville ha mat.
Det här med amning alltså, trodde inte att det skulle vara så svårt. Jag tillhör väl en av dem som tänkte att det bara skulle vara att fälla ut brösten. Det jobbiga är väl egentligen att vår lilla skatt blir så hysterisk när hon inte får rätt tag direkt och då menar jag verkligen direkt. Hon har inte riktigt tålamod.

Idag har vi även fått besök av Josefin, hon hade med sig en jättetuff body och en liten napp-burk med söta små monster på. Så nu har Noelle charmat sin/sina mormor, morfar, två morbröder, moster, farmor, farfar, två fastrar, Albin, Victoria, min farmor och farfar samt Hampus farmor och hans faster med familj. Hon charmade även mina föräldras grannar, så snart blir det väl babyboom på deras gård.

Idag lossnade även Noelles navelsträng, den lilla stump som fanns kvar sen förlossningen, när jag ammade henne.
Kände det när jag smekte henne på magen. Då tog pappa med sig liten till skötbordet och självklart vår det så, där låg den lilla stumpen i bodyn.

Imorgon ska vi till BVC för första gången. Världen goaste person där ifrån ringde mig idag på morgonen, vi bokade en tid imorgon vid klockan 11.00. När vi hade avslutat samtalet och lagt på så kom jag på att jag inte hade någon som helst aning om vart vi ska. Men nu har vi kommit fram till att vi ska till Rosenlunds-BVC, chansar på det i alla fall.

Ne, nu vill min lilla pärla ha mat.

Nu har min lill-fis badat här hemma för första gången tillsammans med pappa Hampus.
Hon verkligen låg där i vattnet och njöt medans pappa höll ett stadigt grepp om henne, samtidigt som mamma tvättade henne.

Tänk att det är så underbart att vara mamma.
Forsätter jag att känna sådär så kommer jag väl ha ett helt fotbollslag snart ;)


Tänkte också skriva att jag jobbar på förlossningsberättelsen som ni har frågat om.
Måste dock varna för mycket text.

Natten till måndag blev det inte alls många timmars sömn. Tror att både jag och Hampus fick max tre timmars sömn, om ens det. Noelle hade troligtvis ont i magen så pappa fick gå runt genom hela lägenheten och tillslut släppte denna lilla flicka livets rap. När hon sedan skulle ammas så verkade hon så stressad och blev jättearg för att hon inte fick rätt tag om bröstet på direkten... Hon är envis och vill gärna att saker och ting ska ske och fungera på en gång, lik som mor skulle nog många påstå.

Inatt var det betydligt mycket bättre, hon har endast vaknar en gång för att vilja äta. Min duktiga flicka!
Dock så somnade vi båda under ammingen, jag vaknar någon timme senare av att min lilla skatt ligger kistrad som ett plåster på min mage, otroligt mysigt. Men så otroligt varmt. Känns skönt att ändå känna sig utvilat för en gångs skull.

Klockan åtta på morgonen ringer det på dörren, första tanken som går är: vem sjutton ringer på dörren såhär tidigt, det ligger faktiskt barn och sover här. Det visade sig i alla fall vara någon från bygg-invest som skulle titta på vårat fönster som gick i kras förra veckan när vi putsade våra fönster, men det är en annan historia.
In kliver en äldre man, in i sovrummet där ligger jag naken i stort sätt och ammar mitt älskade barn.
Kändes lite konstigt, men han var i alla fall mycket trevlig och verkade inte alls känna sig obekväm av situationen.
Han tittade på rutan och sa att han skulle ta med sig den till en glasmästare, bra tänkte vi men när han lossande hela fönstet, tog med sig den och gick börjat man väl undra. Här ligger vi med ett hål i väggen. Tur är väl det att solen skiner och det troligtvis kommer bli en fantastiskt dag.

Eftersom att vi valde att åka hem så pass tidigt efter förlossningen fick vi en tid då vi skulle tillbaka för att undersöka och göra lite prover på vårt mirakel.

Barnmorskan Agneta började med att göra pku-test, som görs för att hitta någon ovanlig medfödda sjukdom. Det är väldigt ovanligt att testet visar något, bland de 100 000 barn som föds varje år i Sverige är det cirka 60-70 stycken barn som har någon av sjukdomarna som ingår i testet... så det känns bra!
Dock tar de testet genom att ta blodprov i huvudet, låter superhemskt men Noelle var så duktig. Inte ett ljud gjorde hon ifrån sig trots att barnmorskan bokstavligt grävde med nålen i hennes huvud och fick göra om det två gånger.

Vid födseln vägde Noelle 3900, idag när de vägde henne fyra dagar senare så väger hon 3710. Så hon har gått ner lite i vikt vilket var helt normalt innan bröstmjölken har blivit fetare. Tydligen så kan de tappa 10% av sin vikt i början utan problem. Hennes huvudomfång hade också ändrats från 34,5 till 36.

De kollade även hörseln, ögonen, hjärtat, ryggraden, höften och så vidare.
Och vår prinsessa gick självklart igenom besiktningens alla olika moment.


Håller på att jobba med en förlossningsberättelse, hoppas att jag snart ska kunna lägga upp den. Håll ut!

Jag är så otroligt lycklig. Hon är absolut den finaste och mest värdefulla gåva jag någonsin har fått, den viktigaste personen i mitt liv. Den jag älskar mest av allt och den jag skulle gå genom eld och vatten för. Lyckan är obeskrivlig och känslorna flödar. Att bli mamma är utan tvekan det bästa jag varit med om!

Jag kan sitta och titta på henne i timmar och på kinderna flödar en massa tårar för att hon är så otroligt fin och framförallt för att hon är min. Det till och med räcker med att jag tänker på min Noelle för att tårarna ska komma till.

Min Noelle, min prinsessa, min sanna lycka, glädje och kärlek.

 

Tack gode gud för detta mirakel!

Efter många om och men fick vi äntligen åka hem från BB, när Noelle hade passerat sina första 24h.
Verkade som om att de inte var vana vid att förstagångsföderskor som haft en jobbigt förlossning vill åka hem dagen efter. (ska senare när tid ges göra ett litet inlägg om förlossningen)

Inatt har min lilla skatt sovit jättebra, vi har endast vaknat en gång av att hon behövde ammas och då vaknade vi inte för att hon skrek utan för att hon grep tag i min arm. Så himla söt!
Jag vaknade dock en gång till av att hon harklade, jag slog till Hampus och sa "tänd lampan, jag måste se att hon lever". Därefter låg jag länge och bara tittade på detta vackra barn som legat i min nu mera slappa mage i hela nio månader. Det är helt fantastiskt!

Hon är verkligen det finaste jag har och älskad från första stund!

2011-04-21

Noelle Hilma Vibeke Gerebrant

3900g

51cm

Vi mår bra och mer uppdatering blir det snart!

Hampus har åkt iväg för att köpa lite kvällsmat, kändes som om det behövdes, samtidigt passar jag på att slänga in ett litet inlägg.

Sitter och funderar på vad jag egentligen gör hemma, jag borde väl ligga inne på förlossningen vid det här laget... vi har ju trots allt gått över åtta hela dagar. Åtta dagar är väl ingenting tänker du, men helt ärligt när varje dag känns som en vecka och du väntar på den mest händelserika dagen i hela ditt liv så är åtta dagar hur mycket som helst.

Hampus kom tidigare på att bebisen allt får ta och titta ut innan helgen är slut eftersom att det är bilmässa på elmia här i Jönköping under påskhelgen. Skulle ju kunna bli lite dumt att sitta i en bilkö med värkar på väg in till förlossningen.

Nu ska vi ta kväll här hemma och så får vi hoppas att lill*n bestämmer sig för att komma ut snart och framförallt att jag ska klara av en förlossning. Håller alla mina två tummar!

Vet egentligen inte vad jag ska skriva i detta inlägg men är ju tvungen att uppdatera i alla fall annars så får jag snart en himla massa sms av folk som tror att jag ligger inne på förlossningen och klämmer på för kung och fosterland... Vilket jag inte gör utan jag ligger lugnt och stilla i mina egna säng hemma på rosenlund, troligtvis är det också där jag kommer spendera resten av dagen.


BF + 8.

Att känslor kan vända så snabbt.

Jag har precis vaknat efter några timmarns sömn nu på morgonen och såg att det var superfint väder ute.
Genast tänkte jag att jag skulle göra iordning frukost för att gå ut och sätta mig för att njuta av solen. Vem som helst kan väl spendera lite tid i vårsolen med en tidning eller två.

Jag gjorde som jag tänkte: fixade iordning frukost, tog fram tidningar, satte på min solglasögonen och gick med glada steg mot balkongdörren. Men precis i det ögonblick då jag ska ta tag i handtaget för att öppna så inser jag att vi bara har eftermiddagssol på vår balkong och att det inte alls är så varm i skuggan som jag hade hoppats på.

Så nu sitter jag här inne igen och äter min frukost med mina tidningar.
Får se när solen kommer fram på vår balkong idag, ingen som vet.
Det ända jag vet är att så fort den är framme ska jag ut och njuta.

Ingen bebis denna helgen heller, man börjar ju undra vad felet är...
Nu har ju till och med pappa kommit hem från Sydafrika och vi som var helt bombsäkra på att vi skulle ha haft en bebis med oss igår när vi skulle dit för att äta välkomstmiddag men så fel vi hade. Visserligen var bebisen med men på helt fel sida magen.

Nu i slutet av graviditeten eller vad man ska kalla det, mina övergångsdagar, så har allt verkligen blivit tyngre och svårare. När till och med Hampus påstår att mamma kläderna kan ha "krympt" så börjar man ju undra.
Tydligen så ska mina skor också ha krympt eftersom att jag har fått skoskav i mina converse som inte kan vara mer ingångna typ.
Att sova på nätterna är absolut något som inte existerar i min värld just nu, istället har jag vänt på dygnet så jag somnar lagom tills det att Hampus ska åka till jobbet.
Hur jag får nätterna att gå har jag ingen aning om, jag ligger och vrider och vänder, springer på toaletten och flåsar för att jag blir så andfådd av bara tanken på hur jag ska gå tillväga vid nästa vändning, speciellt nu när lungorna känns lika stora som två plommon. Inte nog med det, det ska ju också vara så fruktansvärt varmt...  vet inte hur många gånger jag vänder på både täcket och kudden.
Imorse gav Hampus som förslag att jag kanske skulle sitta på balkongen och sova, kanske ska fundera på det som ett seriöst förslag till natten som kommer. Ett annat förslag han har kommit med är att jag ska gå upp och göra något. Men vad?! Sitta och titta in i väggen i vardagsrummet?!
Jag har också fått nya mattider eller man kanske ska säga fler, men det beror nog på att jag spenderar mina nätter genom att studera väggarna och taket i sovrummet. Det är absolut inte ovanligt att jag blir i stort behov av att gå upp på natten för att äta ett mål med mat.

Känner nu att jag skulle kunna sitta och skriva hur mycket som helst så därför avslutar jag här.
Jag hoppas verkligen att liten vill komma ut i vecka eftersom att det som sagt börjar bli lite jobbigt, skulle ju vara otroligt skönt att slippa gå till barnmorskan på torsdag igen.

Något positivt är i alla fall att Hampus bara jobbar fyra dagar denna veckan, vilket betyder att jag bara har fyra dagar att slå ihjäl själv här hemma.


BF + 6.

Bebis ligger verkligen och trycker åt alla håll i magen, förstår att det är väldigt trångt att ligga där inne när man är runt en halv meter lång och säkert väger mellan 3500-4500 gram.

Kanske är det dags för liten i magen att komma ut snart?

Komsi, komsi lilla vän! Mamma och Pappa vill träffa dig nu.


BF + 5.

Visst är det kul att få mail men när när man öppnar mailen och ser att libero, pambers och så vidare har skickat mail där de gratulerar mig till mitt nyfödda barn börjar man undra om det är något som jag har missat?

Pampers mail innehöll bland annat texten:
"Eftersom du och din partner nyss har lämnat graviditeten bakom er, är det kanske svårt att förstå att det lilla barn som kurar ihop sig i dina armar verkligen är ditt."

Har jag kanske varit inne på förlossningen och vänt, kanske har jag glömt mitt nyfödda barn på ryhovs parkering?!

Det är ju något som inte stämmer och det är rätt deprimerande att grattis mailen fyller inkorgen innen bebisen ens har vågat sig ut. Tror att jag blir galen, kanske ska man stänga av datorn, mobilen och omvärlden tills liten har kommit.


BF + 4.

Vaknar och tittar på klockan på datorn, självklart ser man dagens datum, den 19 april, det är något är det ju som inte stämmer.
Sulle inte vi vara föräldrar nu?! Visst hade vi väl kommit överens om att du skulle komma ut senast den 12 april!?

Kan det vara så att det är beräknat en hel vecka sent?
Återstår att se!


BF + 7.

Sitter på sängen med datorn i knät och läser andra gravid/mamma-bloggar, verkar som om det är många som får gå över tiden, så jag är ju inte direkt ensam om denna eviga väntan.
Trodde verkligen att det skulle slå till i natt, men så fel jag hade. Hoppas att h*n vill komma ut i helgen i alla fall.

Även att jag är gått tre dagar över den beräknad förlossningen så är det fortfarande jättesvårt för mig att förstå att vi snart, när som helst, ska bli en liten familj. Känslan går inte att beskriva med ord. Det är verkligen en gåva att kunna få barn och det finns inget finare.

Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig och trots att det är otroligt jobbigt just nu så är jag oerhört glad över att jag får bära dig och hjälpa dig till livet. Längtar tills jag får hålla dig i min famn!


BF + 3.

 

Trots att gårdagen spenderades hos mamma som prompt påstår att man får igång förlossningen genom att gå i trappor och promenera, som tydligen alla gör som fick barn för ett x antal år sedan, så har inte bebisen kommit ut än... I över en hel timme gick jag runt bordet, ner för trappan, upp för trappan om och om igen, och eftersom att jag fortfarande är hemma två dagar efter beräknad förlossning så håller nog inte hennes teori. Tyvärr! Men än är ju dagen inte slut.

Idag är det i alla fall den 14 april, dagen som min lillasyster nästintill har satt sitt liv på att bebisen ska komma på, jag hoppas för allt i världen att hon har rätt för en gångs skull... dock så tycker hon att jag ska stoppa tillbaka den om det är en kille ?! Är hon helt galen eller?!

Som sagt det är två dagar efter beräknad förlossning och jag ska gå och lägga mig en stund igen för att samla kraft till den kommande förlossningen som så småningom ska sätta igång, eller? Just nu känns det lite hopplöst.
Tänkte också ha ett samtal med bebisen i magen om att jag tycker att vi ska ta vår relation till en annan nivå. Tycker helt ärligt att det kan vara dags att träffar IRL efter såhär lång tid.

Så vad säger du, du där inne i magen, tycker du inte att det är dags för nästa steg i detta förhållandet?


BF + 2.

Var på konsert igår kväll, Hampus systers med band spelade här i Jönköping.
Mycket trevligt, bestämde mig i sista sekund att jag skulle följa med. Jag kan ju inte bara sitta inne och deppa för att min bebis inte är social och punktlig nog att komma ut i tid.

Självklart kommer vi lite sent eftersom att jag skulle få på mig något vettigt vilket inte är det lättaste i dessa tider och sen var det inte så lätt att hitta dit heller. När vi väl kommer fram och jag vinglar in i lokalen, känner jag hur alla människor önskade att de hade ögon i nacken för de är ju inte så lätt att titta bakåt sådär lite fint och diskret.
Till vänster sitter det ett gäng på fyra personer, upptäcker Hampus, varav den ena tittar på mig, petar på sin kompis viskar varav hon viskar vidare till kompisen som sitter till höger om henne. Helt plötsligt har det blivit någon form av kedjereaktion, men vad vet jag de kanske fick för sig att leka den så kallade "visk-leken" precis i det ögonblicket som jag och Hampus kommer in.

När konserten var slut var det dags för oss, för mig att vingla tillbaka likt en pingvin till bilen. Påväg till bilden så var det någon som sa: "har inte bebisen kommit idag, jag hörde att bebisen skulle göra det, stämmer inte det?". Vad vill folk att jag ska svara? Ja, det är därför jag kom hit ikväll. Jag satte en kudde under tröjan och lämnade bebisen hemma...


BF+1 idag.

Idag har jag varit gravid i 280 dagar, 40 hela veckor alltså 9 månader.

Dagen med stort D är här, dagen som vi väntat på i evigheter.
Det känns lite konsigt att vi äntligen har kommit fram till det datum som vår lilla skatt beräknad komma.
Innan har 12 april bara varit ett datum som ligger så sjukt långt in i framtiden men nu är vi äntligen här.

Lyckan är så stor, jag ska snart gå igenom det störta man kan göra och det finns inte ord för hur det känns inom mig just nu. Varje timme, minut och sekund stiger av spänning.

Dessvärre känns det inte riktigt som om bebisen i magen har lärt sig hur man läser en kalender och insett att hyreskontraktet går ut idag. Vill verkligen att de riktiga värkarna ska sätta igång, lite jobbigt att bara ha förvärkar och att inte kunna sova, det tar verkligen på krafterna.
Men förhoppningsvis så kommer bebisen snart, inom denna vecka om vi har tur och helst inom bara någon dag om vi får bestämma.

Jag längtar så otroligt mycket till vårt första möte, det kommer definitivt vara den bästa dagen i mitt liv!

Dagen före dagen med stort D, eller?
Just nu känns det som om vi kommer att gå över tiden ända fram till igångsättning och jag blir så trött av bara tanken. Jag vill ha ut bebisen nu, nu, NU! Men vad gör man, tydligen så finns det ingenting som kan sätta igång förlossningen enligt barnmorskan.

Apropå barnmorskan så var vi där idag, vi fick göra ett ultaljud för att se så att liten ligger med huvudet ner eftersom att vår barnmorska blev lite osäker bara för att jag och Hampus sa att den hade varit lite mer aktiv igår än vad h*n brukar. Men allt såg bra ut och hjärtslagen låg på cirka 150.
Det är sjukt stor skillnad att se ett ultraljud i vecka 20 som i vecka 40. I vecka 20 såg man hela bebisen klart och tydligt, nu kunde man bara se olika delar på varje bild så man fick inte någon direkt uppfattning om hur h*n såg ut.
Men h*n hade det bra i magen i alla fall, vilket är bra även fast att jag mer än gärna vill ha h*n utanför magen just nu. Vi fick en ny tid den 21 april, hoppas för allt i världen att jag ska slippa gå dit nu.

Vi får allt se när h*n bestämmer sig för att komma ut. Hampus tror på att det kan bli inatt men jag tror han säger så bara för att försöka göra mig glad. Jag känner mest att det är lika bra att sluta hoppas eftersom att man bara vaknar och är sjukt besviken eftersom att förlossningen inte har satt igång.

Något som är bra är i alla fall att vädret är kanon så vi ska gå en promenad snart och ikväll har Hampus lovat att göra potatismos till mig. Lycka!

Nu får vi alla hålla tummarna att vår lilla knodd kommer snart!

Här om dagen, lördags för att vara exakt, så fick jag något himla sug efter påskgodis !?
Fråga mig inte varför, det bara blev. Men ni vet dom där cloetta äggen som finns i olika färger och som blir sådär sega är man tuggar dem?

Jag har aldrig haft något speciellt sug efter något under graviditeten förutom att jag bara åt apelsiner i början och kan äta hur mycket glass som helst, sen hade jag i och för sig en period när matpengarna gick åt till att köpa djungelvrål.
Men det har aldrig varit att jag typ får panik och måste slänga ut Hampus ur lägenheten för att köpa något till mig.
Det blev väl inte riktigt så denna gången heller, jag följde faktiskt snällt med... Det var ju tvunget att bli rätt ägg annars hade väl mina graviditetshormoner spelat ett spratt.

När vi var där på Willys skulle Hampus springa iväg för att hämta något och medan jag stod med livets sammandragning och ett tydligt tryck neråt med tanken att snart går väl vattnet... så kommer det förbi två män som tittar på mig, jag tittar tillbaka och ler lite krystat då den ena av dem säger "nu är det väl inte många dagar kvar", jag blir genast förvånad över att han sa något, det brukar de ju inte göra, det brukar tittas men inte pratas.
Jag svarar snabbt och försvårnat "nej, om tre dagar ska h*n ut" varav de skrattar lite och går därifrån.

Kvar står jag och hjärnkontoret arbetar som aldrig förr: ser jag verkligen så sprängfärdig ut att folk nu inte bara vågar klappa magen utan att de till och med vågar påstå att att det snart är dags?
Det första jag frågar Hampus när han kommer tillbaka är om jag ser jättegravid ut, då tittar han på mig med en menande blick. Helt ärligt så vet jag fortfarande inte hur det ska tolkas...

Jag fick i alla falll mina ägg och nej, det är inte många dagar kvar nu.

Nu har jag kunnat sova en liten stund i alla fall och det känns genast bättre.
Är så tacksam för Hampus som försöker peppa trots att han egentligen är mer orolig än vad jag är.
Tankarna har i alla fall försvunnit och jag är taggad på förlossning.

Det roliga är att nu när jag skulle tacka Hampus för att han hade pratat med mig tidigt imose så kommer han inte ihåg det men vad gör det när jag ändå kände att han fanns där då.
Det roliga vad bara att han sa "hade jag varit du så hade jag fått panik över att veta vad som väntar, så du är duktig som klarar av det här för det hade inte jag gjort", ska man bli glad över en sån kommentar eller inte?

Nu ligger jag i sängen och vilar, känner att nattens sömnlösa timmar borde tas in nu, ifall det skulle vara så att det sätter igång snart man vet ju som sagt vad inte när eller hur det blir.

Medan jag ligger här så sitter Hampus i vardagsrummet och spelar gitarr, kan det blir en bättre söndag.

Vaknade inatt och kunde som vanligt inte somna om.
Låg och tänkte och kände jag helt plötsligt blev superorolig.

Först idag två dagar innan bf och efter att ha tittat på en massa förlossningsprogram under hela graviditeten, kommer jag på att det snart är jag som ska ligga där och uppleva det där som gör så fruktansvärt ont men ändå är så fantastiskt fint på samma gång.

När kommer det att sätta igång?
Hur kommer det att sättas igång?
Hur kommer det kännas?
Klarar lilla jag av en förlossning?
Är jag tillräckligt stark?

och framförallt...

Kommer barnet vara friskt?

Sen går tankarna vidare...

Kommer jag bli en bra mamma?
-Shit, jag ska bli en mamma och det är beräknat om två dagar. STORT!


Har aldrig tidigare under graviditeten varit orolig för själva förlossningen förrän nu, två dagar innan.
Det är väl bara att bita ihop sina nerver och hoppas på att det sätter igång snart så att jag får det överstökat.

Samtidigt som jag sitter här och är lite smått nervös och orolig så vet jag att min hjärna bara spelar mitt ett spratt, jag är egentligen inte alls orolig och vet självklart att jag kommer fixa det här så vad är det jag håller på med?! Oavsätt vad så kommer det ju trots allt kännas värt det hur ont det än gör när bebisen väl har kommit ut.

Ne, nu kan jag inte sitta här mer, måste prata av mig. Undra om mannen blir tjurig om jag väcker honom såhär tidigt en sondagmorgon?

Lite roligt är det att jag har fått några sms och mail eftersom att bloggen inte har uppdaterats sen igår morse, frågor om liten har kommit ut, hur jag mår och så vidare. Tack för att ni frågar i alla fall men jag är ledsen att göra er besvikna... det blev ingen bebis inatt heller och tro mig jag är mest beviken av oss alla.

Känns som om jag har testat allt som går för att få igång förlossningen, frågan är väl egentligen om det ens finns någon som kan få den att sätta igång.
Enligt min kära mor ska man röra på sig för de sa barnmorskorna alltid till henne, så igår laddade jag alla mina krafter.
Jag började med att dammsuga hela lägenheten, jag kröp till och med runt på alla fyra för att få tag på alla dammråttor med en baktanke att det kanske kan få fart på det hela.
Sen åkte jag och Hampus bil, tog lite vägar över några gupp vilket jag har hört kan hjälpa.
Det blev även en hel del springande på biltema, öb och icamaxi.
Resultatet blev inte dirket att förlossningen satte igång men jag var helt slut på kvällen och hade jätteont så ett tag trodde jag att jag hade lyckats men när jag vaknade imorse och insåg att jag fortfarande ligger kvar i min säng och värkarna har släppt så blev jag extremt besviken.
Antar att bebis kommer när den själv vill och jag kan väl låta den få bestämma när med tanke på att jag sen ska få bestämma över den i några år framöver.

Idag ska jag istället bara ta det lugnt och skita i allt som kallas så-här-får-du-förlossningen-att-sätta-igång, för det hjälper inte i alla fall. Så nu ställer vi in oss på att vi ska till barnmorskan på måndag och att vi går över tiden med några dagar.

Helt ärligt kan jag säga nu att jag blir besviken då jag vaknar på morgonen och inser att det inte blev någon bebis den natten heller. Jag vet att mitt bf-datum inte var passerat än men ändå. Fyra dagar kvar till bf får se hur det blir, ska väl ställa in mig på att jag kommer gå över tiden trots att jag har haft ont hela veckan.

Nu är i alla fall bb-väskan packad. Tusen tack för era tips utan dem hade jag "glömt" en massa bra-att-ha-med-sig-saker.

Detta är vad som kommer finnas i väskan när vi väl åker in.

- Kläder till bebis
- Filt, napp, blöjor och våtservetter
- Vaselin
- Kläder till mig och Hampus (ifall det blir så att vi båda får stanna kvar)
- Amningsbh och inlägg
- Bindor
- Schampo, balsam och andra hygienartiklar
- Vattenflaska
- Kamera och mobilladdare
- Blodgruppspappret och patientbrickan
- Dator
- Musik
- Någon tidning
- Godis, chocklad och dricka
- Mat
- Pengar

Kommentera jättegärna om det är något ni tycker vi har glömt att packa ner i väskan.

Har så ont i ryggen, känns som om jag ska gå av vilken sekund som helst och inte nog med det så är magen hård som en sten. Hoppas att det är på gång snart!

Sitter nu i soffan och försöker slappna av, hoppas att värken avtar snart eller sätter igång på riktigt.

Ne, nu blir det värmekudde och massage!

Satt och tänkte lite och kom på att liten i magen kommer att bli den femte levande generationen ifrån min sida av släkten... Eftersom att både min gammelmormor och gammelfarmor fortfarande är vid liv.

Tror inte att det är så vanligt, eller?


Idag är det fem dagar kvar till beräknad förlossning, jag hoppas att vi prickar in rätt dag eller att liten bestämmer sig för att titta ut i helgen. Skulle vara så jobbigt att gå över tiden känner jag nu, det är verkligen tungt och jag klarar knappt av att stå längre stunder... trycket neråt blir för jobbigt, ryggen värker och det börjar sticka i fötterna på något konstigt sätt.

Tiden går i alla fall fort, imorgon är det liksom fredag och helgen kommer säkert bara rusa förbi som vanligt.
På söndag är det en vecka kvar tills min pappa kommer hem och så är det bara två dagar kvar till bf.
Ni hör ju, tiden går väldigt fort och skulle det nu vara så att vi får gå över tiden (max) två veckor så får vi fortfarande träffa vår älskade skatt inom 19 dagar.

Här kommer den efterfrågade magbilden och troligtvis den sista under graviditeten.

Magen hänger och jag har börjat undra om jag någonsin kommer bli av med den?!
Har svårt att förstå att vissa mammor har varit såhär stora och sen fått tillbaka sin kropp, hur går det egentligen ihop? Vi får se om jag någonsin löser den gåtan.

Mindre än en vecka kvar till bf och jag kände att det var okej att bädda i spjälsängen.
Ser så himla mysigt ut och jag har svårt att förstå att det snart ska ligga en liten bebis där i och inte vilken bebis som helst utan vår bebis.

Idag har det inte blivit så mycket gjort ifrån min sida, helt slut efter gårdagens städning men nu är det i alla fall fint och iordning för att liten ska komma men som det känns just nu kommer vi behöva städa minst en gång till innan det är dags för förlossning. Men vi får se :)

Idag och tre år tillbaka har varit den bästa perioden i mitt liv och det blir bara bättre och bättre.
Jag och Hampus bestämde oss nämligen för att bli tillsammans den 6 april för tre år sen.
Tiden har gått så sjukt fort och vi har hunnit förlova oss, gifta oss och väntar nu vårt första barn som beräknas den 12 april. Men eftersom att vi firar tre år idag tycker jag att bebis komma som en liten present :)


Jag älskar dig otroligt mycket och är så tacksam för att jag får dela mitt liv med dig <3


Hittade jättefulafina bilder som är tagna för exakt 2,5 år sen.

 

Sista graviditetsveckan (om vi inte går över tiden). Snart har jag varit gravid i 40 hela veckor vilket känns helt sjukt, inte så långtid egentligen, beroende på vad man jämför med, men det känns som om jag inte varit annat än gravid i mitt liv just nu.

Finns väl egentligen inte så mycket mer att skriva om denna veckan.
Jag mår bra, är bara trött och sliten men det är ju förståeligt. Samandragningarna/förvärkarna sitter fortfarande kvar och jag väntar på att det ska hända något riktigt ordentligt men jag kan också nöja mig med något litet bara jag förstår att det verkligen är på gång på riktigt.

Kommer senare under dagen lägga ut en bild på magen och mig, har fått en del förfrågningar och en sista magbild och det kommer, jag lovar.

---

Nu är du inne i den vecka då du förväntas föda, men i själva verket är det bara ca 5 procent av alla barn som föds på den beräknade nedkomstdagen. Du får räkna med plus/minus två veckor och de flesta föder efter det beräknade datumet. Om du går in i vecka 41, fortsätter du dina kontroller hos MVC som vanligt och i vecka 42 görs en extra kontroll på sjukhus med ultraljud för att kontrollera att både mor och barn mår bra. Ibland kan det behövas hjälp med att sätta igång förlossningen, då sköts det på förlossningen/BB. Din kropp är förberedd med en uppmjukad och delvis öppnad livmoderhals och snart kommer barnet att vara i dina armar.

Ditt barn är nu ca 38 cm långt från huvud till stjärt och ungefär 50 cm från topp till tå. Det är nu redo att lämna sin trygga tillvaro i livmodern och börja sitt nya liv utanför. Det kommer att behöva all din kärlek och omvårdnad. Barnet är utrustat med över sjuttio olika reflexer, nästan allt fosterfett är borta och 15 procent av kroppen består av fett. Moderkakan lossnar från livmoderväggen vid födseln och navelsträngen slutar fungera samtidigt som barnet tar sina första andetag. När dessa första andetag tas, utlöser det vissa förändringar i hjärta och artärer som gör att blod leds till lungorna. Dina graviditetshormoner kan påverka det nyfödda barnet. Både pojkar och flickor kan ha svullna bröstvårtor och det kan till och med innehålla små mängder mjölk. Även könsorganen kan vara påverkade - blygdläpparna hos flickor och pungen hos pojkar kan vara förstorade. Det är normala avvikelser och försvinner efter ett kort tag. Det lilla barnet har vid födseln inte mindre än 300 ben i kroppen, medan vuxna har 206. Det beror på att vissa ben växer samman när barnet blir större.

//Gravid.se

Sju dagar, det är alltså bara en vecka kvar tills det beräknade datumet. Sen vet jag att man kan gå över tiden men känslan både jag och Hampus fick hos barnmorskan var att hon trodde att det var dags snart.

För jag frågade om ryggen det var tydligen tecken på att bebis förbereder sig för utgång, bebis hjärtljud skifade väldigt mycket, vilket barnmorskan tyckte var jättebra, och huvudet var bara lite ruckbart.
Och när hon sa att huvudet var lite ruckbart suckade jag, jag hade ju fått för mig att huvudet var tvunget att vara fixerad när det var dags men tydligen så hade jag fel.
Hon sa att det inte spelar något roll om bebisens huvud är fixerad eller ruckbar, h*n kan lika gärna komma idag, imorgon och om en vecka. Då tittade jag på henne och sa: Ja, eller om tre veckor. Och när jag sa det så tittade hon bara på oss med en menande blick och det kändes verkligen som om liten kommer komma runt bf. Men vi får se!

Idag har det varit en såndär liten konstig dag, ryggen värker fortfarande och igår hade jag så ont att det fick bli alvedon och vetekudde, inte för att det hjälpte så mycket men lite i alla fall.

Känner mig förvånansvärt pigg idag, energin ligger på topp och jag har fått någon knäpp idé att jag vill göra allt klart och städa hela lägenheten inifrån och ut. Lite jobbigt är det då att man klarar allt psykiskt men fysiskt hänger kroppen inte med... som när jag skulle vika alla kläder och fixa så fick jag sätta mig var och varannan minut för att kippa efter luft.

Ne, nu ska jag fortsätta. Hampus kommer hem om fyra timmar så jag borde har hunnit en del fram tills dess och är jag inte klar då så är han nog så snäll att han hjälper mig med resten :)

Såg ni en "unge i minuten" igår?

Självklart tittade jag och Hampus, hoppas det var sista gången innan bebis kommer men vi får se.
I alla fall, vi satt och pratade om förlossningen samtidigt som vi var helt inne i programmet, kommer inte ihåg exakt vad vi sa men helt plötsligt så ryser Hampus till och säger "usch vad äckligt, blod" när barnmorskan sätter in droppnålen i Frejas hand.
Alltså vi snackar pyttelite blod och han höll på att dö.

Hur ska det då gå under förlossningen om han knappt inte klarar av att se lite blod på tv:n?

Det kommer säkert bli så att han svimmar, slår huvudet i sängkanten... Alla barnmorskor och andra människor som finns i rummet koncentrerar sig i att få liv i Hampus och där ligger jag och typ dör av smärta helt ensam.

Ne, nu ska vi inte vara såna. Det kommer att gå hur bra som helst.

Det är många som frågar om jag är nervös just nu. Helt ärligt så känner jag mig laddad inför vad som ska hända, jag kanske inte är så taggad på att få känna av den värsta smärtan som finns men just den känslan när det är klart och vi får träffa denna underbara lilla individ som har legat i min mage i nio månader. En liten person som är hälften mig och hälften Hampus, kan det bli bättre?

Det jobbigaste med förlossningen som jag tycker nu innan är att jag inte vet vad som ska hända, när det händer, hur det känns... Jag har liksom ingen kontroll överhuvudtaget och i vanliga fall brukar jag bara den som har kontroll över allt. Men jag vet att det kommer gå bra i alla fall, kvinnor har som sagt fött barn i alla tider med eller utan bedövning och barnmorskor, då ska väl lilla jag med klara av det!

Längtan efter liten växer varje dag som går just nu och det enda som egentligen spelar roll är att h*n mår bra.

Vart tog dagen vägen egentligen?
Jag som bara skulle sova en liten stund på morgonen efter besöket hos barnmorskan råkade visst sova bort hela dagen. Ändå så minns jag att jag låg i sängen för inte alls länge sen, trodde jag, och tänkte på att jag skulle städa lägenheten och rensa ur garderoben... Blev väl trött av bara tanken och somnade antar jag.

Ikväll blir det varma mackor och "en unge i minuten". Så får jag fixa lite här hemma imorgon, vill ju att det ska vara någorlunda fint när liten kommer hem för första gången.

Åtta dagar kvar, får se om vi hinner räkna ner klart, om det blir plus dagar eller om vi helt enkelt prickar in bf-dagen.

Sista besöket hos barnmorskan?!
Ja, kanske man kan ju i alla falla hoppas.

Finns väl egentligen inte så mycket att skiva om dagens besök hos barnmoskan. Allt såg bra ut och vi följer kurvan som vi gjort genom hela graviditeten.

Jag frågade henne om värken i ryggen, den som jag känt nu hela helgen. Hon svarade att det troligtvis är för att bebis gör sig redo och att det snart kan vara dags. Håller tummarna för att hon har rätt.

Bebis har i alla fall lagt sig väldigt långt ner i magen och dess hjärtljud skiftade väldigt, vilket bm sa var väldigt bra. "Exakt så vill man att det ska låta", själv tyckte jag det var lite knepigt när det var uppe i 155 och sen helt plötsligt gick ner till 115... Kanske tecken på att förlossningen snart sätter igång?!

När vi sen skulle gå därifrån sa hon: "Då får vi se om vi ses nästa vecka annars får ni lycka till så ses vi på efterkontrollen".

Det finns hopp om att denna graviditeten närmar sig sitt slut.

Nu har jag i stort sätt haft ont i ryggen hela dagen samt gårdagen med.
Igår var det mer till och från, idag känns det som om det aldrig släpper.
Någon som varit med om något liknande?
Och jag har ju inte anstärngt ryggen på något sätt, utan idag har jag bara legat i soffan eller sängen... inte så påfrestande om man säger så.

Man kan ju hoppas på att det närmar sig förlossningen. Ska till BM imorgon, sista gången innan förlossningen om jag får bestämma... har en tid den 11 april med som jag skulle kunna gå med att gå på men därefter vill jag gärna ha träffat pluppen i magen.

Bristningar?!
Hade inga till en början (bara några få på höfterna) men för några dagar sen så sa det bara pang och de började ploppa upp en efter en.
Inte för att de är starkt röda och synliga utan de är så där lagom rosa men jag tänker att de kommer synas mer sen när magen åker ihop något.

Kommer inte bebisen ut snart kommer jag väl hela jag se ut som en polkagris.

Och jag har ändå smörjt in magen dagligen med alla dess krämer pch oljor men det hjälper ju verkligen inte. Förhoppningsvis så kommer de läka rätt snabbt efter graviditeten då de inte är jätteröda just nu men man vet ju inte, har ju inte någon värst bra erfarenhet av dessa ränder.

Jag tänker att det ändå är värt att vara lite sådär randig med tanke på vad som väntar, men nu när man är supertrött på denna graviditet så känns det lite jobbigt. Längtar efter bebis som bara den nu! 

Jag får väl fortsätta smörja med oljorna och hoppas att liten tittar ut snart :)
9 dagar kvar till bf!

Det gick visst inte att sova denna natten heller, så det får väl bli sömn senare på dagen istället. Det viktigaste är väl egentligen att jag får någon sömn överhuvudtaget, har hört att man ska passa på innan bebis kommer och framförallt att det är bra att vara utvilad tills förlossningen sätter igång.

Blir lite avundsjuk när mannen ligger och sover så gott, som det ser ut som han gör ifrån min sida av sängen. Till och med katten ligger och sover för ovanlighetens skull, det måste ju vara något som inte stämmer.

Egentligen är jag supertrött men det går bara inte att somna och även att jag är supertrött så är jag så sjukt pigg... svårt att förklara det där, jag är väl knäpp eller nått.
Det jobbigaste är väl att egentligen den molande värken i mage och rygg, just nu hoppas jag mer än någonsin att jag slipper gå över tiden. Det hade varit väldigt snällt om bebis ville komma på bf eller kanske den 6 april då vi varit tillsammans i tre år jag och Hampus. Vi får väl se!

Nu ska jag försöka hitta på något så att jag snart kan gå och lägga mig! Risken är väl att mannen hinner gå upp innan jag kommer till sängs.

Är det nu nedräkningen börjar på riktigt?

Tio dagar kvar till beräknad förlossning och jag kan inte känna mig mer taggad än vad jag gör just nu.
Är bara något trött på att ha sådär halvont hela tiden, ge mig något riktigt att bita i.

Om jag skulle få bestämma så kommer pluppen veckan som kommer, men tyvärr så är jag det inte jag som bestämmer när det är dags. Kanske väntar h*n till den 17:de då den blivande morfar´n kommer hem från Sydafrika?!

Idag är i alla fall en såndär dag då värken i ryggen inte vill ge sig så jag hoppas väl att det är ett tecken på att det kan vara på "G", men om det ska vara min vanliga tur så släpper smärtan lagom till kvällen. Man kan ju i alla fall hoppas på att det leder oss närmre förlossningen så att vi slipper gå över tiden allt förmycket.

Tänkte att det skulle vara bra om vi provade att sätta in bilbarnstolen i bilen innan det väl sätter igång, så det är väl det jag ska göra nu :)

Kände att jag var tvungen att skriva ett litet inlägg såhär på kvällskvisten.

Malin har nämligen fått en jättefin pojk och jag kan inte annat än att känna lycka, blir så himla sugen på min lilla knodd när jag ser bliderna på hennes Albin.
Blir verkligen helt till mig! Gravidhormonerna flödar och självklart fälls det en liten tår som det nuförtiden alltid gör när det handlar om bebisar och dylikt.

Ne nu vill jag också åka in till förlossningen, hoppas jag slipper vänta allt för länge.
11 dagar kvar till bf.


Grattis Malin och Mattias till en jättefin liten kille!
Kul att vi båda får aprilbebis.

Kom precis på att det faktiskst är april.
Kul att jag satt och skrev förra inlägget utan att tanken slog mig: Det är april.

Denna månaden ska vår lilla skatt få se världen för fösta gången, jag ska bli mamma denna månaden, vi ska bli föräldrar (när som helst egentligen) och tiden har egentligen gått rätt fort när man tänker efter. Det är bara nu i slutet, de sista dagarna som känns långa. 11 dagar kvar!

Minns det som igår när vi plussade och inte riktigt trodde det var sant, första veckorna när bara jag och Hampus viste det, första gången man berättade den fantastiska nyheten för någon, ínskrivningen hos barnmorskan, ultraljudet, första sparkarna... Kan bara säga att det är helt fantastiskt!

När jag ligger här och tänker är det svårt att låta bli att fälla en tår, jag är lycklig!
Jag har världens bästa man och nu ska vi snart få träffa vårt första barn, om mindre än en månad är h*n här.
Jag längtar så otroligt mycket, känslan går inte att beskriva men det är definitivt det bästa jag någonsin känt och något jag hoppas att alla får chansen att uppleva.


Nu kan liten i stort sätt komma när som helst men det blir i alla fall en aprilbebis det är en sak som är säker!

Sitter och läser lite olika bloggar, verkar som om alla skriver något aprilskämt i sina bloggar idag?!
Varför kan man undra?!
Jag kommer inte följa denna trend, tycker att det verkar lite knepigt speciellt när skämten är så dåliga.

Vågar man ens ta sig ut idag, om folk till och med försöker lura en via internet?
Haha, jag som förövigt brukar gå på allt vet inte om det är någon bra idé.