Kan fortfarande inte förstå att jag har tagit ett stort steg in i verkligheten, in i det så kallade livet eller om man helt enkelt vill kalla det för kärriär. Ett steg in i drömmen kan man också säga om man vill låta lite mer poetisk vilket stämmer lika bra som in i verkligheten.

Den 17 Augusti 2009, samma sommar som jag tog studenten, började jag studera på Svenska Frisörskolan i Trollhättan. Jag minns att jag var väldigt nervös men vem var inte det. Samtidigt som fjärilarna krigade i magen så kände man en känsla av lycka, lyckan över att jag ska bli frisör. Detta var bara en början, en början som skulle pågå i 156 dagar.

Vid tre-års ålder var det första gången som jag yttrade mig om att jag skulle bli frisör, tre år kan ni tänka er att man redan då vet vad det är man vill när man knappt ens vet vad man heter. Kanske var lite att ta i, men ni fårstår tanken. Det är stort!

Det började med att jag klippa av allt hår jag kunde komma åt, lättast var mitt egna.
Kan tänka mig att mamma och pappa inte var så glada när deras dotter med det ljusa, långa, fina håret kom och visade upp sig med ett leende på som täckte större delen av ansiktet, och ena sidan var kappad med en kökssax vid hakan. Men jag nöjde mig inte med det, dockorna gick inte säkert. Mina barbie och den så kallade skrollan blev allt kortare och kortare och på den vägen är det. När jag gick i 9:an klippte jag en kompis för första gången vilket resulterade till att jag därefter klippte alla jag kände.

På gymnasiet gick jag på mediaprogrammet eftersom att jag inte kom in på frisör linjen.
Kommer ihåg när jag fick mitt besked om att jag inte kom in, hur jag bröt ihop och verkligen gick in i en deppig-period. Jag trodde då att det var ett tecken på att jag inte skulle klippa, så jag tog ett uppehåll men började lite smått men spännt eftersom att självförtroendet jag hade försvann när jag läste orden "tyvärr...".
Jag gick mina tre år på mediaprogrammet på Per-Brahe, sista terminen började jag fundera på vad som var mitt kall och vad jag skulle göra efter gymnasiet, jag minns att jag satt vid datorn och letade utbildningar då jag plötsligt hittade massa frisörutbildningar och jag kände direkt att detta är vad jag ska göra, det finns inget annat.
Jag lämnade in flera intresseanmälningar, blev uppringd och gick på intervju.

Minns det som igår när jag var på svenska frisörskolan.
Hur nervös man var resan upp, 16 mil. Ordet Trollhättan som då var laddat av spänning och förväntan när det passerade mina läppar. Tankarna som då for genom mitt huvud var många, mestadels räddsla för att jag inte skulle komma in, vilken besvikelse det skulle ha varit att än en gång få min dröm sönder sparkad framför mig.

Men det gick bra när jag var på skolan för att göra intagningsprovet, minns alla blandade känslor.
Jag gjorde personlighetstestet, sen skulle jag visa vad jag kunde på ett dockhuvud.
Haha, jag kände mig väldigt dum när jag stod där och drog igenom dockans hår med kammen.
Men all nervositet släppte när han berättade för mig att allt var perfekt och att jag inte behövde göra hela delen av provet.
Jag fick med mig intagningsbeviset direkt, han ville inte ens fundera en stund eller något.
När jag fick papperna i handen sa han "det är klart du ska gå på denna skolan".
Oden fick mig att le och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.


Att stå där och känna att ens dröm börjar sätta fart. Att känna att detta bara är en början!