21/4-2011 - Förlossningsberättelse
Vaknar tidigt på onsdag morgonen den 20 april, redan klockan sex, känner en otrolig smärta i magen som skulle kunna förklaras som kraftig mensvärk. Samtidigt som jag ligger där och kvider känns det som om min rygg snart ska gå av vilken sekund som helst. Nu börjar jag även inse att värkarna kommer och går med rätt så jämna mellanrum.
Det har varit så här innan, i ungefär tre veckors tid men då har det självklart lagt av när man börjar hoppas att förlossningen har dragit igång och även att jag känner igen smärtan så är det skillnad denna morgon.
Jag ligger kvar i sängen en stund, försöker att inte hoppas allt för mycket man blir ju bara så besviken. Samtidigt vill man verkligen tänka att det är nu det gäller, det är nu jag ska få kämpa för att få träffa min och Hampus älskade mirakel för första gången.
Smärtan börjar bli mer påtaglig, jag går upp ur sängen för att röra lite på mig, tidigare har ju smärtan blivit lindrigare vid rörelser men i detta fallet var det inte så.
Går på toaletten och inser att den omtalade slemproppen har lossnat. Men jag vill inte hoppas allt för mycket än i alla fall eftersom att det egentligen inte är ett bevis på att förlossningen har satt igång utan det skulle egentligen kunna dröja en vecka innan det kör igång på riktigt.
Jag går och lägger mig igen efter att ha tagit två alvedon, försöker somna om utan resultat. Nu väcker jag Hampus och berättar hur läget ser ut. Vi bestämmer oss för att klocka värkarna och det visar sig att de kommer med rätt så jämna mellanrum, med ungefär 10-8 minuters intervall.
Dagen går och jag väntar spänt på att det ska hända något mer.
Ge mig mer tecken, låt vattnet gå tänker jag tyst för mig själv samtidigt som Hampus klockar värkarna.
Framåt middagstid så blir de mer intensiva och kommer med ungefär sex minuters mellanrum.
Det går några timmar till och det börjar göra riktigt ont, jag som tyckte att det gjorde ont redan på morgonen. Det gör inte så ont att jag inte klarar av det men tacka gud vet jag profylax-andningen.
Kommer ihåg när jag satt på föräldragruppen och tyckte att det verkade helt galet att man skulle andas in genom näsan och "puh-a" ut genom munnen, var nästan ingen i gruppen som kunde hålla sig för skratt. Men nu förstår jag verkligen varför barnmorskor tjatar om denna andning.
Strax efter fyra-tiden bestämmer sig Hampus för att ringa in till förlossningen om råd eftersom att det inte släpper och inget verkar hjälpa förutom mirakel-andningen till viss del. Eftersom att mina värkar är så intensiva och har varit relativt regelbundna hela dagen så säger de att vi kan åka in och att vi ska ta med oss våra saker eftersom att det låter som om vi kommer att få stanna kvar.
Genast blir jag supernervös, tänk att nästa gång jag lämnar lägenheten så kommer jag troligtvis komma hem med denna lilla varelse som spenderat de senaste nio månaderna i min mage.
Vi bestämmer oss för att försöka få i oss lite mat innan vi ska åka och vänta ytterliggare någon timme för att vara helt säkra. Runt sju åker vi in , då har jag haft värkar i 13 timmar.
När vi kommer fram får jag ligga med CTG några minuter. Jag har regelbundna och starka värkar, cirka tre-fyra stycken på tio minuter. Barnmorskan Birgitta undersöker mig för att se vad som har hänt. Jag tänker för mig själv att det borde ha hänt en hel del eftersom att jag varit hemma över tolv timmar med regelbundna värkar. Mina tankar avbryts av påståendet "1,5 centimeter". Jag trodde jag skulle smälla av, har det helt seriöst inte hänt mer under alla dessa timmar och veckor av förvärkar/värkar. Vi får rådet att åka hem, ta två alvedon och vila.
Alltså dessa alvedon, det är väl inte direkt någon superduper tablett men vi åkte hem och självklart svalde jag dessa tabletter utan något resultat, istället blev värkarna ännu mer intensiva och jag kunde inte längre sitta still. Fick ställa mig i vårt sovrum lutad över byrån och andas som en galning genom varje värk. Gungandes med höfterna tittar jag frågande på Hampus och säger: "om det gör så här ont nu, hur ont kommer det inte att göra sen då".
Minuterna går och Hampus ringer in till förlossningen igen och berättar hur läget ser ut. Nu tyckte hon verkligen att det var dags för oss att åka in, vilket vi gjorde. Fick sitta med CTG igen, barnmorskan Anna satte igång det lite fel så fick göra om det. Det var sjukt jobbigt att sitta och där helt stilla med värkar, ungefär en timme fick jag sitta där med bältet över magen. Anna undersöker mig och säger att jag är öppen 3 centimeter denna gången. Jag tror jag blir knäpp på det här, det ska öppnas 10 centimeter till och det kommer ju ta evigheter i denna takten. Hon frågar om vi vill åka hem eller stanna kvar. Vi bestämmer oss för att stanna eftersom att jag verkligen har extermt ont och inte kan slappna av en sekund hemma trots alla alvedon som dem rekommenderar. Vi blir inskrivna 22.16 den 20 april.
Jag börjar min vistelse på förlossningen genom att ta ett bad, barnmorskan satte också i fyra akupunktur-nålar för att jag skulle kunna slappna av lite mer.
Runt ett tiden bestämmer jag mig för att kliva upp eftersom att badet inte ger mig så fruktansvärt mycket mer smärtlindring. Vi tar bort nålarna och in kommer det en barnmorska som ska sätta in en nål i handen på mig eftersom att jag vill ha epiduralsprutan. Dock så tyckte den andra barnmorskan att vi inte skulle ta epiduralen som smärtlindning överhuvudtaget, så hon försökte verkligen få oss på alla andra tankar som inte hade med sprutan att göra. Hon lyckades!
Jag la mig i sängen och fick träffa min bästa vän, lustgasen, för första gången. Jag som trodde att man skulle få roligt av lustgasen blev istället jättekänslig och började gråta med anledningen att barnmorskan glömde bort att ge Hampus en sked så att han kunde äta sin risifrutti. Jag försökte slappna av och andas mig genom värkarna, sjukt svårt ska ni veta. Jag känner att min rygg typ går av, åter igen tar vi upp ämnet: epidural. Hon får oss på andra tankar igen: Kvaddlar. Detta ska tydligen vara ett jätte effektivt sätt att få bort smärtan i ryggen. Let´s go!
Hon börjar spruta in små kuddar med sterilt vatten under min hud och tro mig detta är något av det värsta jag någonsin gjort. Vid varje nålstick vill jag vända mig ut och in. Aldrig mer säger jag bara!
Klockan blir 04:25 den 21 april innan de tar hål på hinnorna så att vattnet går, det visar sig vara mek-färgat eftersom att bebisen har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan bestämmer sig för att sätta på en elektrod på bebisens huvud, för att få direktkontakt. På fjärde försöket får hon fast elektroden på huvudet, hon säger att vårt lilla mirakel troligtvis har en del hår eftersom att den inte ville fästa så lätt.
Lycka, ett steg närmre!
Värkarna ökar nu otroligt mycket i intensitet och barnmorskan vill sätta kvaddlar på magen, vilket jag går med på trots att det gjorde så sinnessjukt ont.
Tyckte dock inte att det hjälpte något vidare denna gången, kan bero på att kvaddlarna hon satte i ryggen har börjat släppa vid det här laget.
Tiden går och värkarna blir bara värre och värre, nu har de börjat komma så pass tätt att de inte hinner lägga av helt innan den nya värken kommer. Så där ligger jag med bedövning som släppt med lustgasen i högsta hugg och värkar som aldrig låter mig vila.
Barnmorskan kommer tillbaka och denna gången är Hampus bestämd, vi ska ha epidural.
Hon kallar genast på en narkosläkare som kommer efter några minuter. Vid det här skedet är jag som bortblåst, jag minns allt men ingen i rummet kunde få någon som helst kontakt med mig. Jag bara låg där och skakade av smärta.
Innan narkosläkaren kom så hade jag legat med nio värkar på tio minuter från det att barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Kan säga att jag verkligen inte släppte taget om lustgasen utan höll ett hårt tag om den, så hårt det gick mot ansiktet.
Narkosläkaren var verkligen den mest empatilösa person jag någonsin skådat. Där ligger jag med värkar utan paus vilket jag gjort flera timmar och han har mage att bli arg för att jag inte kunde ligga helt still med mina knän och haka ihop. Idiot!
Efter ett bra tag är bedövningen lagt och jag känner mig som ny. Jag kan sitta och prata mellan värkarna, jag kunde till och med få i mig en risifrutti utan några större problem.
Nu har vi bytt barnmorska till Karin, hon var hur snäll som helst och hämtade mackor till Hampus och såg verkligen till att både jag och han hade det så bra som möjligt. Men detta är bara lugnet före stormen, nu sätter det igång igen.
Under hennes pass öppnar jag mig helt, hon fick hjälpa till att trycka bort den sista kanten. Klockan har precis passerat tolv och nu vill både jag och kroppen krysta för allt vad vi är värda. Dock så säger barnmorskan att jag måste hålla inne mina krystvärkar. Va?! Får man inte krysta när man är helt öppen, det trodde verkligen jag. Men då ska ju självklart barnet ner en bit till innan det är dags.
Om ni bara visste hur svårt det är att hålla in något så starkt som krystvärkar och hålla tillbaka ett barn inte vill något annat än ut.
Klockan slog tre och det var dags för skiftbyte. Under överlämningen satt en barnmorska och fläktade mig med en solfjäder samtidigt som hon höll koll på att jag inte krystade. När det gör som ondast kommer det in tre nya personer i rummet. Det är ju nästan att man börja undra om det var personalfest i vår förlossningssal.
Jag lyckas titta upp och ser de tre nya ansiktena varav en är av manligt kön.
Under hela graviditeten har jag tänkt att jag inte vill att någon man ska vara delaktigt speciellt inte under förlossningen. Men när man satt där på sängkanten och andades lustgas var alla dessa tankar borta, han var noga med att presentera sig och fråga om det var okej om han var med. Han var tydligen under utbildning eftersom att han jobbade som ambulansman och skulle bli specialist, om jag förstod det hela rätt.
Den huvudansvarige barnmorskan hete Marie och måste helt ärligt vara den bästa barnmorskan jag någonsin träffat. Hon undersöker mig igen säger att det inte är långt kvar.
Jag får sitta på en pilatesboll, andas lustgas och gunga mellan de täta värkarna. Måste säga att pilatesbollen verkligen var till stor hjälp, trodde verkligen inte det. Vem vill liksom sitta när det känns som om man ska vändas ut och in. Den tredje barnmorskan som jag inte minns namnet på ser till att Hampus får i sig lite mat. Medan jag sitter där och gungar känner jag att jag verkligen vill vända mig och se till att Hampus mår bra. Jag försöker vända mig sakta men säkert. Kristian, ambulansmannen, säger att jag inte behöver vara orolig för Hampus sitter där borta. Jag svarar snabbt mellan en värk "jag ville bara se att han mår bra". Marie säger till mig att både Hampus och bebisen mår otroligt bra. Mellan nästa värk svarar jag "bra, för det är det som är viktigast. Så länge de mår bra, så klarar jag mig". Jag får dropp som ska sätta ännu mer fart på värkarna men det blev lite för intensivt så jag får något som ska lugna ner det istället. Så här håller dem på ett tag, fram och tillbaka.
Sen tömmer de min urinblåsa för att inget ska vara i vägen, nu vill Marie att jag ställer mig på alla fyra på sängen.
Jag står där på alla fyra och andas lustgas som aldrig förr. Försöker hålla så mycket kontakt med Hampus som möjligt eftersom att jag känner att jag blir något mer avslappnad av att titta på honom.
Strax innan klockan hinner slå fem den 21 april så ber de mig vända på mig igen och inta gyn-ställning.
Nu, äntligen får jag släppa loss mina krystvärkar. De säger till mig att de ser bebisens huvud och att den har hår, ljust hår som pappa säger dom. Lyckan över att de kan se barnet är otroligt stor och hjälper en att kämpa, kämpa till 100%, det är ju inte långt kvar.
Jag är alldeles slut, vilket inte är så konstigt efter alla timmar av intensiv smärta. Nu är vi uppe i 35 timmar från första värken.
Jag krystar för allt var jag är värd, de fortsätter att peppa mig och säga att det inte alls är långt kvar nu och att man kan se bebisen huvud. Nu är jag så trött att jag inte ens klarar av att känna när jag har en värk och ska krysta, så en av barnmorskorna får lägga handen på min mage och säga till när det är dags. In kommer nu en läkare så där ligger jag och har dödligt ont medan fem personer står och tittar på mig.
De börjar prata om sugklocka eftersom att jag inte har några krafter kvar, jag får en spruta med socker som ska ge mig lite mer energi. Jag är öppen för alla förslag, känner att jag inte orkar så mycket mer. Vi ska försöka en liten stund till bestämmer vi oss för, fem krystvärkar sen får vi se hur vi ska göra.
Jag fortsätter att kämpa och ta mig genom krystvärkarna, inte bara de fem som dom pratade om utan betydligt fler. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag ska klara av det här, nu ska bebisen ut.
Utan min vetskap, medan jag krystar, gör de en så kallad perineotomi, ett klipp i mellangården som utförs för att vidga slidöppningen i samband med framfödandet av barnet. I efterhand fick jag veta att detta var tvunget att göras för att skynda på själva utdrivningsskedet, både för min skull eftersom att jag var så trött men framförallt för bebisens skull som började bli lite för stressad så att hjärtslagen minskade.
Äntligen, hör jag ett plaskande ljud.
Efter ungefär en timmes krystande kom hon ut, 18:02.
Jag klarade det, i chocken hör jag Hampus säga: Det är en Noelle!
Tårarna sprutar som aldrig förr.
Hon är så vacker, min Noelle!
De lägger henne på mitt bröst, världens bästa känsla.
Hon är så fin, så perfekt mitt vackra barn.
Tänk att man kan älska någon så otroligt mycket från första stund.
Hampus får klippa navelsträngen medan hon ligger där på mitt bröst.
Men sen blir det bråttom, hon andas inte riktigt som hon ska på grund av bajset i fostervattnet och stressen av den långdragna och jobbiga förlossningen. De får springa iväg med mitt älskade barn till neonatalen. Jag ligger där helt tagen över att det äntligen är över, medan de syr ihop mig, och att jag klarade av det samtidigt som jag är orolig över vad som händer hos Hampus och Noelle.
Det är verkligen storm i mitt huvud, tankarna är många men framförallt: lilla jag klarade av en förlossning, min kropp klarade av att bära på ett barn i nio månader och sedan föda fram en perfekt liten skapelse, ett mirakel. Kroppen är fantastisk helt enkelt.
Börjar bli jätteorolig över att hon inte ska må bra, men alla i rummet berättar för mig att hon mår bra. Där ligger jag helt lycklig över att hon var så fin, så perfekt och att jag klarade det.
Efter 15-20 minuter kommer Hampus tillbaka bärande på världens finaste tjej.
Det hjälpte inte att suga rent lungorna på neonatalavdelningen, inte heller att ligga hud mot hud med pappa hjälpte.
Eftersom att inget fungerade för att få Noelle att andas bestämmer sig läkarna att de ska testa att lägga henne på mitt bröst igen och så fort Hampus lägger ner henne hos mig, andas hon sitt första riktiga andetag. KÄRLEK!
Det har varit så här innan, i ungefär tre veckors tid men då har det självklart lagt av när man börjar hoppas att förlossningen har dragit igång och även att jag känner igen smärtan så är det skillnad denna morgon.
Jag ligger kvar i sängen en stund, försöker att inte hoppas allt för mycket man blir ju bara så besviken. Samtidigt vill man verkligen tänka att det är nu det gäller, det är nu jag ska få kämpa för att få träffa min och Hampus älskade mirakel för första gången.
Smärtan börjar bli mer påtaglig, jag går upp ur sängen för att röra lite på mig, tidigare har ju smärtan blivit lindrigare vid rörelser men i detta fallet var det inte så.
Går på toaletten och inser att den omtalade slemproppen har lossnat. Men jag vill inte hoppas allt för mycket än i alla fall eftersom att det egentligen inte är ett bevis på att förlossningen har satt igång utan det skulle egentligen kunna dröja en vecka innan det kör igång på riktigt.
Jag går och lägger mig igen efter att ha tagit två alvedon, försöker somna om utan resultat. Nu väcker jag Hampus och berättar hur läget ser ut. Vi bestämmer oss för att klocka värkarna och det visar sig att de kommer med rätt så jämna mellanrum, med ungefär 10-8 minuters intervall.
Dagen går och jag väntar spänt på att det ska hända något mer.
Ge mig mer tecken, låt vattnet gå tänker jag tyst för mig själv samtidigt som Hampus klockar värkarna.
Framåt middagstid så blir de mer intensiva och kommer med ungefär sex minuters mellanrum.
Det går några timmar till och det börjar göra riktigt ont, jag som tyckte att det gjorde ont redan på morgonen. Det gör inte så ont att jag inte klarar av det men tacka gud vet jag profylax-andningen.
Kommer ihåg när jag satt på föräldragruppen och tyckte att det verkade helt galet att man skulle andas in genom näsan och "puh-a" ut genom munnen, var nästan ingen i gruppen som kunde hålla sig för skratt. Men nu förstår jag verkligen varför barnmorskor tjatar om denna andning.
Strax efter fyra-tiden bestämmer sig Hampus för att ringa in till förlossningen om råd eftersom att det inte släpper och inget verkar hjälpa förutom mirakel-andningen till viss del. Eftersom att mina värkar är så intensiva och har varit relativt regelbundna hela dagen så säger de att vi kan åka in och att vi ska ta med oss våra saker eftersom att det låter som om vi kommer att få stanna kvar.
Genast blir jag supernervös, tänk att nästa gång jag lämnar lägenheten så kommer jag troligtvis komma hem med denna lilla varelse som spenderat de senaste nio månaderna i min mage.
Vi bestämmer oss för att försöka få i oss lite mat innan vi ska åka och vänta ytterliggare någon timme för att vara helt säkra. Runt sju åker vi in , då har jag haft värkar i 13 timmar.
När vi kommer fram får jag ligga med CTG några minuter. Jag har regelbundna och starka värkar, cirka tre-fyra stycken på tio minuter. Barnmorskan Birgitta undersöker mig för att se vad som har hänt. Jag tänker för mig själv att det borde ha hänt en hel del eftersom att jag varit hemma över tolv timmar med regelbundna värkar. Mina tankar avbryts av påståendet "1,5 centimeter". Jag trodde jag skulle smälla av, har det helt seriöst inte hänt mer under alla dessa timmar och veckor av förvärkar/värkar. Vi får rådet att åka hem, ta två alvedon och vila.
Alltså dessa alvedon, det är väl inte direkt någon superduper tablett men vi åkte hem och självklart svalde jag dessa tabletter utan något resultat, istället blev värkarna ännu mer intensiva och jag kunde inte längre sitta still. Fick ställa mig i vårt sovrum lutad över byrån och andas som en galning genom varje värk. Gungandes med höfterna tittar jag frågande på Hampus och säger: "om det gör så här ont nu, hur ont kommer det inte att göra sen då".
Minuterna går och Hampus ringer in till förlossningen igen och berättar hur läget ser ut. Nu tyckte hon verkligen att det var dags för oss att åka in, vilket vi gjorde. Fick sitta med CTG igen, barnmorskan Anna satte igång det lite fel så fick göra om det. Det var sjukt jobbigt att sitta och där helt stilla med värkar, ungefär en timme fick jag sitta där med bältet över magen. Anna undersöker mig och säger att jag är öppen 3 centimeter denna gången. Jag tror jag blir knäpp på det här, det ska öppnas 10 centimeter till och det kommer ju ta evigheter i denna takten. Hon frågar om vi vill åka hem eller stanna kvar. Vi bestämmer oss för att stanna eftersom att jag verkligen har extermt ont och inte kan slappna av en sekund hemma trots alla alvedon som dem rekommenderar. Vi blir inskrivna 22.16 den 20 april.
Jag börjar min vistelse på förlossningen genom att ta ett bad, barnmorskan satte också i fyra akupunktur-nålar för att jag skulle kunna slappna av lite mer.
Runt ett tiden bestämmer jag mig för att kliva upp eftersom att badet inte ger mig så fruktansvärt mycket mer smärtlindring. Vi tar bort nålarna och in kommer det en barnmorska som ska sätta in en nål i handen på mig eftersom att jag vill ha epiduralsprutan. Dock så tyckte den andra barnmorskan att vi inte skulle ta epiduralen som smärtlindning överhuvudtaget, så hon försökte verkligen få oss på alla andra tankar som inte hade med sprutan att göra. Hon lyckades!
Jag la mig i sängen och fick träffa min bästa vän, lustgasen, för första gången. Jag som trodde att man skulle få roligt av lustgasen blev istället jättekänslig och började gråta med anledningen att barnmorskan glömde bort att ge Hampus en sked så att han kunde äta sin risifrutti. Jag försökte slappna av och andas mig genom värkarna, sjukt svårt ska ni veta. Jag känner att min rygg typ går av, åter igen tar vi upp ämnet: epidural. Hon får oss på andra tankar igen: Kvaddlar. Detta ska tydligen vara ett jätte effektivt sätt att få bort smärtan i ryggen. Let´s go!
Hon börjar spruta in små kuddar med sterilt vatten under min hud och tro mig detta är något av det värsta jag någonsin gjort. Vid varje nålstick vill jag vända mig ut och in. Aldrig mer säger jag bara!
Klockan blir 04:25 den 21 april innan de tar hål på hinnorna så att vattnet går, det visar sig vara mek-färgat eftersom att bebisen har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan bestämmer sig för att sätta på en elektrod på bebisens huvud, för att få direktkontakt. På fjärde försöket får hon fast elektroden på huvudet, hon säger att vårt lilla mirakel troligtvis har en del hår eftersom att den inte ville fästa så lätt.
Lycka, ett steg närmre!
Värkarna ökar nu otroligt mycket i intensitet och barnmorskan vill sätta kvaddlar på magen, vilket jag går med på trots att det gjorde så sinnessjukt ont.
Tyckte dock inte att det hjälpte något vidare denna gången, kan bero på att kvaddlarna hon satte i ryggen har börjat släppa vid det här laget.
Tiden går och värkarna blir bara värre och värre, nu har de börjat komma så pass tätt att de inte hinner lägga av helt innan den nya värken kommer. Så där ligger jag med bedövning som släppt med lustgasen i högsta hugg och värkar som aldrig låter mig vila.
Barnmorskan kommer tillbaka och denna gången är Hampus bestämd, vi ska ha epidural.
Hon kallar genast på en narkosläkare som kommer efter några minuter. Vid det här skedet är jag som bortblåst, jag minns allt men ingen i rummet kunde få någon som helst kontakt med mig. Jag bara låg där och skakade av smärta.
Innan narkosläkaren kom så hade jag legat med nio värkar på tio minuter från det att barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Kan säga att jag verkligen inte släppte taget om lustgasen utan höll ett hårt tag om den, så hårt det gick mot ansiktet.
Narkosläkaren var verkligen den mest empatilösa person jag någonsin skådat. Där ligger jag med värkar utan paus vilket jag gjort flera timmar och han har mage att bli arg för att jag inte kunde ligga helt still med mina knän och haka ihop. Idiot!
Efter ett bra tag är bedövningen lagt och jag känner mig som ny. Jag kan sitta och prata mellan värkarna, jag kunde till och med få i mig en risifrutti utan några större problem.
Nu har vi bytt barnmorska till Karin, hon var hur snäll som helst och hämtade mackor till Hampus och såg verkligen till att både jag och han hade det så bra som möjligt. Men detta är bara lugnet före stormen, nu sätter det igång igen.
Under hennes pass öppnar jag mig helt, hon fick hjälpa till att trycka bort den sista kanten. Klockan har precis passerat tolv och nu vill både jag och kroppen krysta för allt vad vi är värda. Dock så säger barnmorskan att jag måste hålla inne mina krystvärkar. Va?! Får man inte krysta när man är helt öppen, det trodde verkligen jag. Men då ska ju självklart barnet ner en bit till innan det är dags.
Om ni bara visste hur svårt det är att hålla in något så starkt som krystvärkar och hålla tillbaka ett barn inte vill något annat än ut.
Klockan slog tre och det var dags för skiftbyte. Under överlämningen satt en barnmorska och fläktade mig med en solfjäder samtidigt som hon höll koll på att jag inte krystade. När det gör som ondast kommer det in tre nya personer i rummet. Det är ju nästan att man börja undra om det var personalfest i vår förlossningssal.
Jag lyckas titta upp och ser de tre nya ansiktena varav en är av manligt kön.
Under hela graviditeten har jag tänkt att jag inte vill att någon man ska vara delaktigt speciellt inte under förlossningen. Men när man satt där på sängkanten och andades lustgas var alla dessa tankar borta, han var noga med att presentera sig och fråga om det var okej om han var med. Han var tydligen under utbildning eftersom att han jobbade som ambulansman och skulle bli specialist, om jag förstod det hela rätt.
Den huvudansvarige barnmorskan hete Marie och måste helt ärligt vara den bästa barnmorskan jag någonsin träffat. Hon undersöker mig igen säger att det inte är långt kvar.
Jag får sitta på en pilatesboll, andas lustgas och gunga mellan de täta värkarna. Måste säga att pilatesbollen verkligen var till stor hjälp, trodde verkligen inte det. Vem vill liksom sitta när det känns som om man ska vändas ut och in. Den tredje barnmorskan som jag inte minns namnet på ser till att Hampus får i sig lite mat. Medan jag sitter där och gungar känner jag att jag verkligen vill vända mig och se till att Hampus mår bra. Jag försöker vända mig sakta men säkert. Kristian, ambulansmannen, säger att jag inte behöver vara orolig för Hampus sitter där borta. Jag svarar snabbt mellan en värk "jag ville bara se att han mår bra". Marie säger till mig att både Hampus och bebisen mår otroligt bra. Mellan nästa värk svarar jag "bra, för det är det som är viktigast. Så länge de mår bra, så klarar jag mig". Jag får dropp som ska sätta ännu mer fart på värkarna men det blev lite för intensivt så jag får något som ska lugna ner det istället. Så här håller dem på ett tag, fram och tillbaka.
Sen tömmer de min urinblåsa för att inget ska vara i vägen, nu vill Marie att jag ställer mig på alla fyra på sängen.
Jag står där på alla fyra och andas lustgas som aldrig förr. Försöker hålla så mycket kontakt med Hampus som möjligt eftersom att jag känner att jag blir något mer avslappnad av att titta på honom.
Strax innan klockan hinner slå fem den 21 april så ber de mig vända på mig igen och inta gyn-ställning.
Nu, äntligen får jag släppa loss mina krystvärkar. De säger till mig att de ser bebisens huvud och att den har hår, ljust hår som pappa säger dom. Lyckan över att de kan se barnet är otroligt stor och hjälper en att kämpa, kämpa till 100%, det är ju inte långt kvar.
Jag är alldeles slut, vilket inte är så konstigt efter alla timmar av intensiv smärta. Nu är vi uppe i 35 timmar från första värken.
Jag krystar för allt var jag är värd, de fortsätter att peppa mig och säga att det inte alls är långt kvar nu och att man kan se bebisen huvud. Nu är jag så trött att jag inte ens klarar av att känna när jag har en värk och ska krysta, så en av barnmorskorna får lägga handen på min mage och säga till när det är dags. In kommer nu en läkare så där ligger jag och har dödligt ont medan fem personer står och tittar på mig.
De börjar prata om sugklocka eftersom att jag inte har några krafter kvar, jag får en spruta med socker som ska ge mig lite mer energi. Jag är öppen för alla förslag, känner att jag inte orkar så mycket mer. Vi ska försöka en liten stund till bestämmer vi oss för, fem krystvärkar sen får vi se hur vi ska göra.
Jag fortsätter att kämpa och ta mig genom krystvärkarna, inte bara de fem som dom pratade om utan betydligt fler. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag ska klara av det här, nu ska bebisen ut.
Utan min vetskap, medan jag krystar, gör de en så kallad perineotomi, ett klipp i mellangården som utförs för att vidga slidöppningen i samband med framfödandet av barnet. I efterhand fick jag veta att detta var tvunget att göras för att skynda på själva utdrivningsskedet, både för min skull eftersom att jag var så trött men framförallt för bebisens skull som började bli lite för stressad så att hjärtslagen minskade.
Äntligen, hör jag ett plaskande ljud.
Efter ungefär en timmes krystande kom hon ut, 18:02.
Jag klarade det, i chocken hör jag Hampus säga: Det är en Noelle!
Tårarna sprutar som aldrig förr.
Hon är så vacker, min Noelle!
De lägger henne på mitt bröst, världens bästa känsla.
Hon är så fin, så perfekt mitt vackra barn.
Tänk att man kan älska någon så otroligt mycket från första stund.
Hampus får klippa navelsträngen medan hon ligger där på mitt bröst.
Men sen blir det bråttom, hon andas inte riktigt som hon ska på grund av bajset i fostervattnet och stressen av den långdragna och jobbiga förlossningen. De får springa iväg med mitt älskade barn till neonatalen. Jag ligger där helt tagen över att det äntligen är över, medan de syr ihop mig, och att jag klarade av det samtidigt som jag är orolig över vad som händer hos Hampus och Noelle.
Det är verkligen storm i mitt huvud, tankarna är många men framförallt: lilla jag klarade av en förlossning, min kropp klarade av att bära på ett barn i nio månader och sedan föda fram en perfekt liten skapelse, ett mirakel. Kroppen är fantastisk helt enkelt.
Börjar bli jätteorolig över att hon inte ska må bra, men alla i rummet berättar för mig att hon mår bra. Där ligger jag helt lycklig över att hon var så fin, så perfekt och att jag klarade det.
Efter 15-20 minuter kommer Hampus tillbaka bärande på världens finaste tjej.
Det hjälpte inte att suga rent lungorna på neonatalavdelningen, inte heller att ligga hud mot hud med pappa hjälpte.
Eftersom att inget fungerade för att få Noelle att andas bestämmer sig läkarna att de ska testa att lägga henne på mitt bröst igen och så fort Hampus lägger ner henne hos mig, andas hon sitt första riktiga andetag. KÄRLEK!
Noelle Hilma Vibeke Gerebrant
21/4-2011
18:02
3900g 51cm
