2011-04-21

Noelle Hilma Vibeke Gerebrant

3900g

51cm

Vi mår bra och mer uppdatering blir det snart!

Hampus har åkt iväg för att köpa lite kvällsmat, kändes som om det behövdes, samtidigt passar jag på att slänga in ett litet inlägg.

Sitter och funderar på vad jag egentligen gör hemma, jag borde väl ligga inne på förlossningen vid det här laget... vi har ju trots allt gått över åtta hela dagar. Åtta dagar är väl ingenting tänker du, men helt ärligt när varje dag känns som en vecka och du väntar på den mest händelserika dagen i hela ditt liv så är åtta dagar hur mycket som helst.

Hampus kom tidigare på att bebisen allt får ta och titta ut innan helgen är slut eftersom att det är bilmässa på elmia här i Jönköping under påskhelgen. Skulle ju kunna bli lite dumt att sitta i en bilkö med värkar på väg in till förlossningen.

Nu ska vi ta kväll här hemma och så får vi hoppas att lill*n bestämmer sig för att komma ut snart och framförallt att jag ska klara av en förlossning. Håller alla mina två tummar!

Vet egentligen inte vad jag ska skriva i detta inlägg men är ju tvungen att uppdatera i alla fall annars så får jag snart en himla massa sms av folk som tror att jag ligger inne på förlossningen och klämmer på för kung och fosterland... Vilket jag inte gör utan jag ligger lugnt och stilla i mina egna säng hemma på rosenlund, troligtvis är det också där jag kommer spendera resten av dagen.


BF + 8.

Ingen bebis denna helgen heller, man börjar ju undra vad felet är...
Nu har ju till och med pappa kommit hem från Sydafrika och vi som var helt bombsäkra på att vi skulle ha haft en bebis med oss igår när vi skulle dit för att äta välkomstmiddag men så fel vi hade. Visserligen var bebisen med men på helt fel sida magen.

Nu i slutet av graviditeten eller vad man ska kalla det, mina övergångsdagar, så har allt verkligen blivit tyngre och svårare. När till och med Hampus påstår att mamma kläderna kan ha "krympt" så börjar man ju undra.
Tydligen så ska mina skor också ha krympt eftersom att jag har fått skoskav i mina converse som inte kan vara mer ingångna typ.
Att sova på nätterna är absolut något som inte existerar i min värld just nu, istället har jag vänt på dygnet så jag somnar lagom tills det att Hampus ska åka till jobbet.
Hur jag får nätterna att gå har jag ingen aning om, jag ligger och vrider och vänder, springer på toaletten och flåsar för att jag blir så andfådd av bara tanken på hur jag ska gå tillväga vid nästa vändning, speciellt nu när lungorna känns lika stora som två plommon. Inte nog med det, det ska ju också vara så fruktansvärt varmt...  vet inte hur många gånger jag vänder på både täcket och kudden.
Imorse gav Hampus som förslag att jag kanske skulle sitta på balkongen och sova, kanske ska fundera på det som ett seriöst förslag till natten som kommer. Ett annat förslag han har kommit med är att jag ska gå upp och göra något. Men vad?! Sitta och titta in i väggen i vardagsrummet?!
Jag har också fått nya mattider eller man kanske ska säga fler, men det beror nog på att jag spenderar mina nätter genom att studera väggarna och taket i sovrummet. Det är absolut inte ovanligt att jag blir i stort behov av att gå upp på natten för att äta ett mål med mat.

Känner nu att jag skulle kunna sitta och skriva hur mycket som helst så därför avslutar jag här.
Jag hoppas verkligen att liten vill komma ut i vecka eftersom att det som sagt börjar bli lite jobbigt, skulle ju vara otroligt skönt att slippa gå till barnmorskan på torsdag igen.

Något positivt är i alla fall att Hampus bara jobbar fyra dagar denna veckan, vilket betyder att jag bara har fyra dagar att slå ihjäl själv här hemma.


BF + 6.

Bebis ligger verkligen och trycker åt alla håll i magen, förstår att det är väldigt trångt att ligga där inne när man är runt en halv meter lång och säkert väger mellan 3500-4500 gram.

Kanske är det dags för liten i magen att komma ut snart?

Komsi, komsi lilla vän! Mamma och Pappa vill träffa dig nu.


BF + 5.

Visst är det kul att få mail men när när man öppnar mailen och ser att libero, pambers och så vidare har skickat mail där de gratulerar mig till mitt nyfödda barn börjar man undra om det är något som jag har missat?

Pampers mail innehöll bland annat texten:
"Eftersom du och din partner nyss har lämnat graviditeten bakom er, är det kanske svårt att förstå att det lilla barn som kurar ihop sig i dina armar verkligen är ditt."

Har jag kanske varit inne på förlossningen och vänt, kanske har jag glömt mitt nyfödda barn på ryhovs parkering?!

Det är ju något som inte stämmer och det är rätt deprimerande att grattis mailen fyller inkorgen innen bebisen ens har vågat sig ut. Tror att jag blir galen, kanske ska man stänga av datorn, mobilen och omvärlden tills liten har kommit.


BF + 4.

Vaknar och tittar på klockan på datorn, självklart ser man dagens datum, den 19 april, det är något är det ju som inte stämmer.
Sulle inte vi vara föräldrar nu?! Visst hade vi väl kommit överens om att du skulle komma ut senast den 12 april!?

Kan det vara så att det är beräknat en hel vecka sent?
Återstår att se!


BF + 7.

Sitter på sängen med datorn i knät och läser andra gravid/mamma-bloggar, verkar som om det är många som får gå över tiden, så jag är ju inte direkt ensam om denna eviga väntan.
Trodde verkligen att det skulle slå till i natt, men så fel jag hade. Hoppas att h*n vill komma ut i helgen i alla fall.

Även att jag är gått tre dagar över den beräknad förlossningen så är det fortfarande jättesvårt för mig att förstå att vi snart, när som helst, ska bli en liten familj. Känslan går inte att beskriva med ord. Det är verkligen en gåva att kunna få barn och det finns inget finare.

Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig och trots att det är otroligt jobbigt just nu så är jag oerhört glad över att jag får bära dig och hjälpa dig till livet. Längtar tills jag får hålla dig i min famn!


BF + 3.

 

Trots att gårdagen spenderades hos mamma som prompt påstår att man får igång förlossningen genom att gå i trappor och promenera, som tydligen alla gör som fick barn för ett x antal år sedan, så har inte bebisen kommit ut än... I över en hel timme gick jag runt bordet, ner för trappan, upp för trappan om och om igen, och eftersom att jag fortfarande är hemma två dagar efter beräknad förlossning så håller nog inte hennes teori. Tyvärr! Men än är ju dagen inte slut.

Idag är det i alla fall den 14 april, dagen som min lillasyster nästintill har satt sitt liv på att bebisen ska komma på, jag hoppas för allt i världen att hon har rätt för en gångs skull... dock så tycker hon att jag ska stoppa tillbaka den om det är en kille ?! Är hon helt galen eller?!

Som sagt det är två dagar efter beräknad förlossning och jag ska gå och lägga mig en stund igen för att samla kraft till den kommande förlossningen som så småningom ska sätta igång, eller? Just nu känns det lite hopplöst.
Tänkte också ha ett samtal med bebisen i magen om att jag tycker att vi ska ta vår relation till en annan nivå. Tycker helt ärligt att det kan vara dags att träffar IRL efter såhär lång tid.

Så vad säger du, du där inne i magen, tycker du inte att det är dags för nästa steg i detta förhållandet?


BF + 2.

Var på konsert igår kväll, Hampus systers med band spelade här i Jönköping.
Mycket trevligt, bestämde mig i sista sekund att jag skulle följa med. Jag kan ju inte bara sitta inne och deppa för att min bebis inte är social och punktlig nog att komma ut i tid.

Självklart kommer vi lite sent eftersom att jag skulle få på mig något vettigt vilket inte är det lättaste i dessa tider och sen var det inte så lätt att hitta dit heller. När vi väl kommer fram och jag vinglar in i lokalen, känner jag hur alla människor önskade att de hade ögon i nacken för de är ju inte så lätt att titta bakåt sådär lite fint och diskret.
Till vänster sitter det ett gäng på fyra personer, upptäcker Hampus, varav den ena tittar på mig, petar på sin kompis viskar varav hon viskar vidare till kompisen som sitter till höger om henne. Helt plötsligt har det blivit någon form av kedjereaktion, men vad vet jag de kanske fick för sig att leka den så kallade "visk-leken" precis i det ögonblicket som jag och Hampus kommer in.

När konserten var slut var det dags för oss, för mig att vingla tillbaka likt en pingvin till bilen. Påväg till bilden så var det någon som sa: "har inte bebisen kommit idag, jag hörde att bebisen skulle göra det, stämmer inte det?". Vad vill folk att jag ska svara? Ja, det är därför jag kom hit ikväll. Jag satte en kudde under tröjan och lämnade bebisen hemma...


BF+1 idag.

Idag har jag varit gravid i 280 dagar, 40 hela veckor alltså 9 månader.

Dagen med stort D är här, dagen som vi väntat på i evigheter.
Det känns lite konsigt att vi äntligen har kommit fram till det datum som vår lilla skatt beräknad komma.
Innan har 12 april bara varit ett datum som ligger så sjukt långt in i framtiden men nu är vi äntligen här.

Lyckan är så stor, jag ska snart gå igenom det störta man kan göra och det finns inte ord för hur det känns inom mig just nu. Varje timme, minut och sekund stiger av spänning.

Dessvärre känns det inte riktigt som om bebisen i magen har lärt sig hur man läser en kalender och insett att hyreskontraktet går ut idag. Vill verkligen att de riktiga värkarna ska sätta igång, lite jobbigt att bara ha förvärkar och att inte kunna sova, det tar verkligen på krafterna.
Men förhoppningsvis så kommer bebisen snart, inom denna vecka om vi har tur och helst inom bara någon dag om vi får bestämma.

Jag längtar så otroligt mycket till vårt första möte, det kommer definitivt vara den bästa dagen i mitt liv!

Dagen före dagen med stort D, eller?
Just nu känns det som om vi kommer att gå över tiden ända fram till igångsättning och jag blir så trött av bara tanken. Jag vill ha ut bebisen nu, nu, NU! Men vad gör man, tydligen så finns det ingenting som kan sätta igång förlossningen enligt barnmorskan.

Apropå barnmorskan så var vi där idag, vi fick göra ett ultaljud för att se så att liten ligger med huvudet ner eftersom att vår barnmorska blev lite osäker bara för att jag och Hampus sa att den hade varit lite mer aktiv igår än vad h*n brukar. Men allt såg bra ut och hjärtslagen låg på cirka 150.
Det är sjukt stor skillnad att se ett ultraljud i vecka 20 som i vecka 40. I vecka 20 såg man hela bebisen klart och tydligt, nu kunde man bara se olika delar på varje bild så man fick inte någon direkt uppfattning om hur h*n såg ut.
Men h*n hade det bra i magen i alla fall, vilket är bra även fast att jag mer än gärna vill ha h*n utanför magen just nu. Vi fick en ny tid den 21 april, hoppas för allt i världen att jag ska slippa gå dit nu.

Vi får allt se när h*n bestämmer sig för att komma ut. Hampus tror på att det kan bli inatt men jag tror han säger så bara för att försöka göra mig glad. Jag känner mest att det är lika bra att sluta hoppas eftersom att man bara vaknar och är sjukt besviken eftersom att förlossningen inte har satt igång.

Något som är bra är i alla fall att vädret är kanon så vi ska gå en promenad snart och ikväll har Hampus lovat att göra potatismos till mig. Lycka!

Nu får vi alla hålla tummarna att vår lilla knodd kommer snart!

Här om dagen, lördags för att vara exakt, så fick jag något himla sug efter påskgodis !?
Fråga mig inte varför, det bara blev. Men ni vet dom där cloetta äggen som finns i olika färger och som blir sådär sega är man tuggar dem?

Jag har aldrig haft något speciellt sug efter något under graviditeten förutom att jag bara åt apelsiner i början och kan äta hur mycket glass som helst, sen hade jag i och för sig en period när matpengarna gick åt till att köpa djungelvrål.
Men det har aldrig varit att jag typ får panik och måste slänga ut Hampus ur lägenheten för att köpa något till mig.
Det blev väl inte riktigt så denna gången heller, jag följde faktiskt snällt med... Det var ju tvunget att bli rätt ägg annars hade väl mina graviditetshormoner spelat ett spratt.

När vi var där på Willys skulle Hampus springa iväg för att hämta något och medan jag stod med livets sammandragning och ett tydligt tryck neråt med tanken att snart går väl vattnet... så kommer det förbi två män som tittar på mig, jag tittar tillbaka och ler lite krystat då den ena av dem säger "nu är det väl inte många dagar kvar", jag blir genast förvånad över att han sa något, det brukar de ju inte göra, det brukar tittas men inte pratas.
Jag svarar snabbt och försvårnat "nej, om tre dagar ska h*n ut" varav de skrattar lite och går därifrån.

Kvar står jag och hjärnkontoret arbetar som aldrig förr: ser jag verkligen så sprängfärdig ut att folk nu inte bara vågar klappa magen utan att de till och med vågar påstå att att det snart är dags?
Det första jag frågar Hampus när han kommer tillbaka är om jag ser jättegravid ut, då tittar han på mig med en menande blick. Helt ärligt så vet jag fortfarande inte hur det ska tolkas...

Jag fick i alla falll mina ägg och nej, det är inte många dagar kvar nu.

Nu har jag kunnat sova en liten stund i alla fall och det känns genast bättre.
Är så tacksam för Hampus som försöker peppa trots att han egentligen är mer orolig än vad jag är.
Tankarna har i alla fall försvunnit och jag är taggad på förlossning.

Det roliga är att nu när jag skulle tacka Hampus för att han hade pratat med mig tidigt imose så kommer han inte ihåg det men vad gör det när jag ändå kände att han fanns där då.
Det roliga vad bara att han sa "hade jag varit du så hade jag fått panik över att veta vad som väntar, så du är duktig som klarar av det här för det hade inte jag gjort", ska man bli glad över en sån kommentar eller inte?

Nu ligger jag i sängen och vilar, känner att nattens sömnlösa timmar borde tas in nu, ifall det skulle vara så att det sätter igång snart man vet ju som sagt vad inte när eller hur det blir.

Medan jag ligger här så sitter Hampus i vardagsrummet och spelar gitarr, kan det blir en bättre söndag.

Vaknade inatt och kunde som vanligt inte somna om.
Låg och tänkte och kände jag helt plötsligt blev superorolig.

Först idag två dagar innan bf och efter att ha tittat på en massa förlossningsprogram under hela graviditeten, kommer jag på att det snart är jag som ska ligga där och uppleva det där som gör så fruktansvärt ont men ändå är så fantastiskt fint på samma gång.

När kommer det att sätta igång?
Hur kommer det att sättas igång?
Hur kommer det kännas?
Klarar lilla jag av en förlossning?
Är jag tillräckligt stark?

och framförallt...

Kommer barnet vara friskt?

Sen går tankarna vidare...

Kommer jag bli en bra mamma?
-Shit, jag ska bli en mamma och det är beräknat om två dagar. STORT!


Har aldrig tidigare under graviditeten varit orolig för själva förlossningen förrän nu, två dagar innan.
Det är väl bara att bita ihop sina nerver och hoppas på att det sätter igång snart så att jag får det överstökat.

Samtidigt som jag sitter här och är lite smått nervös och orolig så vet jag att min hjärna bara spelar mitt ett spratt, jag är egentligen inte alls orolig och vet självklart att jag kommer fixa det här så vad är det jag håller på med?! Oavsätt vad så kommer det ju trots allt kännas värt det hur ont det än gör när bebisen väl har kommit ut.

Ne, nu kan jag inte sitta här mer, måste prata av mig. Undra om mannen blir tjurig om jag väcker honom såhär tidigt en sondagmorgon?

Lite roligt är det att jag har fått några sms och mail eftersom att bloggen inte har uppdaterats sen igår morse, frågor om liten har kommit ut, hur jag mår och så vidare. Tack för att ni frågar i alla fall men jag är ledsen att göra er besvikna... det blev ingen bebis inatt heller och tro mig jag är mest beviken av oss alla.

Känns som om jag har testat allt som går för att få igång förlossningen, frågan är väl egentligen om det ens finns någon som kan få den att sätta igång.
Enligt min kära mor ska man röra på sig för de sa barnmorskorna alltid till henne, så igår laddade jag alla mina krafter.
Jag började med att dammsuga hela lägenheten, jag kröp till och med runt på alla fyra för att få tag på alla dammråttor med en baktanke att det kanske kan få fart på det hela.
Sen åkte jag och Hampus bil, tog lite vägar över några gupp vilket jag har hört kan hjälpa.
Det blev även en hel del springande på biltema, öb och icamaxi.
Resultatet blev inte dirket att förlossningen satte igång men jag var helt slut på kvällen och hade jätteont så ett tag trodde jag att jag hade lyckats men när jag vaknade imorse och insåg att jag fortfarande ligger kvar i min säng och värkarna har släppt så blev jag extremt besviken.
Antar att bebis kommer när den själv vill och jag kan väl låta den få bestämma när med tanke på att jag sen ska få bestämma över den i några år framöver.

Idag ska jag istället bara ta det lugnt och skita i allt som kallas så-här-får-du-förlossningen-att-sätta-igång, för det hjälper inte i alla fall. Så nu ställer vi in oss på att vi ska till barnmorskan på måndag och att vi går över tiden med några dagar.

Helt ärligt kan jag säga nu att jag blir besviken då jag vaknar på morgonen och inser att det inte blev någon bebis den natten heller. Jag vet att mitt bf-datum inte var passerat än men ändå. Fyra dagar kvar till bf får se hur det blir, ska väl ställa in mig på att jag kommer gå över tiden trots att jag har haft ont hela veckan.

Nu är i alla fall bb-väskan packad. Tusen tack för era tips utan dem hade jag "glömt" en massa bra-att-ha-med-sig-saker.

Detta är vad som kommer finnas i väskan när vi väl åker in.

- Kläder till bebis
- Filt, napp, blöjor och våtservetter
- Vaselin
- Kläder till mig och Hampus (ifall det blir så att vi båda får stanna kvar)
- Amningsbh och inlägg
- Bindor
- Schampo, balsam och andra hygienartiklar
- Vattenflaska
- Kamera och mobilladdare
- Blodgruppspappret och patientbrickan
- Dator
- Musik
- Någon tidning
- Godis, chocklad och dricka
- Mat
- Pengar

Kommentera jättegärna om det är något ni tycker vi har glömt att packa ner i väskan.

Har så ont i ryggen, känns som om jag ska gå av vilken sekund som helst och inte nog med det så är magen hård som en sten. Hoppas att det är på gång snart!

Sitter nu i soffan och försöker slappna av, hoppas att värken avtar snart eller sätter igång på riktigt.

Ne, nu blir det värmekudde och massage!

Satt och tänkte lite och kom på att liten i magen kommer att bli den femte levande generationen ifrån min sida av släkten... Eftersom att både min gammelmormor och gammelfarmor fortfarande är vid liv.

Tror inte att det är så vanligt, eller?


Idag är det fem dagar kvar till beräknad förlossning, jag hoppas att vi prickar in rätt dag eller att liten bestämmer sig för att titta ut i helgen. Skulle vara så jobbigt att gå över tiden känner jag nu, det är verkligen tungt och jag klarar knappt av att stå längre stunder... trycket neråt blir för jobbigt, ryggen värker och det börjar sticka i fötterna på något konstigt sätt.

Tiden går i alla fall fort, imorgon är det liksom fredag och helgen kommer säkert bara rusa förbi som vanligt.
På söndag är det en vecka kvar tills min pappa kommer hem och så är det bara två dagar kvar till bf.
Ni hör ju, tiden går väldigt fort och skulle det nu vara så att vi får gå över tiden (max) två veckor så får vi fortfarande träffa vår älskade skatt inom 19 dagar.

Här kommer den efterfrågade magbilden och troligtvis den sista under graviditeten.

Magen hänger och jag har börjat undra om jag någonsin kommer bli av med den?!
Har svårt att förstå att vissa mammor har varit såhär stora och sen fått tillbaka sin kropp, hur går det egentligen ihop? Vi får se om jag någonsin löser den gåtan.