Fick en kommentar ifrån Jonna som tyckte jag skulle skriva om hur jag fick veta att jag var gravid. Hon ville också att jag skulle skriva om när och hur vi berättade det för våra föräldrar så det tänkte jag göra här. Först vill jag bara säga att det är sjukt kul när ni kommenterar och säger vad det är ni vill att jag ska skriva om.

Har tidigare gjort ett inlägg om när vi fick veta att jag var gravid här -> Tillbakablick 11/8-2010

Så här gick det alltså till när och hur vi berättade det för våra föräldrar att de skulle blir farmor/farfar och mormor/morfar och få deras allra första barnbarn.


Dagarna gick och först tänkte vi att vi skulle hålla det för oss själva tills bröllopet var över.
Vi var ju mitt uppe i bröllops planeringen när vi fick veta om graviditeten och ville väl egentligen ha det gjort innan vi började tänka på en massa annat och så på bröllopsveckan skulle vi vara i vecka 12 vilket hade varit den perfekta veckan att berätte det i eftersom att de är graviditeten mer säker.

Men vi ändrade oss snabbt och kom fram till att det var en förstor nyhet som ingen av oss ville hålla på i flera veckor dessutom började jag må extremt illa redan i vecka sju och blev sjukskriven så vi var tvugna att berättade för åtminstonde våra föräldrar.

Helgen kom och vi skulle åka på middag hos Hampus föräldrar. Vi hade kommit fram till att vi inte skulle säga något då för att Hampus skulle säga det till hand föräldrar när man var själv med dom.
Efter maten satt vi och pratade med Hampus mamma då Hampus helt plötsligt säger: "Hanna är gravid". Just i det ögonblicket trodde jag att jag att mitt huvud skulle sprängas. Alla tankar som for runt. Vad skulle hon säga, vad skulle jag säga.

Jag minns att jag blev alldeles varm och bara tittade ner på mina händer. Hampus mamma sken upp som en sol och sa något stil med (om jag inte minns fel): "Jag vet!"
Åh, vilken lättnad. Hon blev inte arg eller nått, hon blev snarare superglad.
Därefter berättade vi det för hans pappa som också blev jätteglad.

Då var hans föräldrar av klarade även att jag inte riktigt var beredd på det så kändes det fantastiskt bra men det var ju det värsta kvar - att berätta det för mina föräldrar.
Egentligen vet jag inte varför jag tyckte att det var så jobbigt att berätta det för dem det borde väl ha känts jobbigare att berätta dem för Hampus föräldrar eller?! Aja, i vilket fall som helst så var det så jag kände.

Dom fick i alla fall veta det någon dag senare än Hampus föräldrar, reaktionen där var väl inte riktigt densamma.
Mina föräldrar blev mer chockade till en början men efter att chocken lagt sig och tiden gick så tyckte de att det var jätteroligt dom med.

Och sen i April fick dom alla fyra världens finaste barnbarn, lilla Noelle.

Fick en fråga av Julia som undrade hur magen hade dragit ihop sig efter förlossningen och hur det har gått med alla gravkilon. 

Under graviditeten gick jag upp drygt 15kg. Alla kilon från inskrivningen har jag gått ner och lite till. Jag är nöjd eftersom att alla gravkilon försvann väldigt snabbt utan att jag behövde göra något, dock har jag några till jag gärna vill bli av med innan jag nått mitt mål.

Magen har dragit ihop sig otroligt bra, måste ju säga att jag är förvånad hur kroppen fungerar.
Från att vara så stor till att gå ner till normalt igen, visst huden är slapp och skrynklig men ändå.
Jag är nöjd, jag har ju fått världens finaste flicka.

Ni hittar mer om kroppen efter förlossningen, HÄR!

För ett år sen fick vi veta om att jag hade ett litet mirakel i magen. Ett mirakel som snart är fyra månader.


Redan under helgen började jag fundera på om det möjligtvis inte kunde vara så att jag inte var gravid. Det var som om något inom mig försökte berätta, någon slags inre känsla. Jag började försöka räkna ut när jag hade min senaste mens, några dagar sen var den allt.

Jag berättade för Hampus om mina funderingar och sa att jag ville göra ett graviditetstest. Han tyckte det var onödigt efter som att det ändå skulle visa negativt. Jag lät det gå någon dag, försökte få Hampus att inse att jag faktiskt var gravid. Han trodde fortfarande inte på mig. Jag var hemma från jobbet efter som att jag inte alls mådde något vidare, på tisdagen fick jag honom att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest för att jag skulle bevisa att jag hade rätt och ur hans synvinkel för att han skulle bevisa att jag bara larvade mig.

Vi bestämde oss för att jag skulle ta testet på onsdagmorgon eftersom att vi skulle ha folk här på tisdagkvällen. Jag sov rätt spänt den natten och vaknade extra tidigt. Jag låg och höll mig i sängen eftersom att vi sa att vi skulle göra det tillsammans. Tillslut gick det inte mer, jag var tvungen att få veta. Jag tog kartongen, gick in på toaletten och gjorde det som var tvunget att göra för att få veta vem av oss som hade rätt.

Jag lägger testet på golvet och sliter inte blicken ifrån det en enda sekund. Rödare och rödare blir jag i ansiktet, svetten rinner i pannan, mitt hjärta slut allt snabbare och snabbare. Jag tittar bort, tänker några tankar för mig själv. Håller tummarna för att det ska vara ett positivt resultat, inte bara för att jag ska ha rätt utan för att jag verkligen kände att jag ville ha en liten. Det kunde liksom inte komma bättre i tiden.

Jag vänder tillbaka blicken på testet som fortfarande ligger på golvet. Två sträck! Vad betyde två sträck, letar febrilt efter beskrivningen på svenska. Positivt, två sträck betydet positivt. Mitt hjärta hoppar över ett slag eller två. Jag lutar mig tillbaka mot toalettsitsen, kan inte sluta le. Ska jag väcka Hampus för att berätta eller ska jag vänta tills det blir morgon.

Går in i sovrummet med tanken att det får bli som det blir. Men jag kan inte hålla det för mig själv, det är för stort och jag är alldeles för lycklig. Det bubblar inom mig och jag måste få dela med mig av den bästa nyheten i hela mitt liv.

Jag kryper upp i sängen och säger: "det var positivt".
Hampus svarar: "va, vad sa du?", så som bara han kan göra när han blivit väckt och är döds trött.
Jag upprepar: "det var positivt, jag gjorde testet".
Han ligger fortfarande kvar i sängen som om inget hade hänt. Han vrider sig lite och rättar till sig för att lägga sig skönare samtidigt om han säger: "somna om nu, vi tar det här imorgon".
Hallå?! Jag tror nog inte att han fattade vad som hände.

Jag la mig på rygg i sängen strök händerna över magen, viskade tyst för mig själv "oavsätt vad som än händer så älskar jag dig".

Åtta månader senare föddes hon, min älskade Noelle.

Tänk att det var vår fina lilla Noelle som låg där inne i magen hela tiden!
Att det var just HON! Så fullkomligt perfekt och välskapt.

Tack för att jag har fått världens underbaraste dotter, min underbara Noelle. Vad skulle jag göra utan dig min skatt?! Jag älskar dig så, redan från första stund.

Min lilla skatt blir elva veckor idag. Tänk vad fort tiden går och jag älskar henne bara mer och mer för varje sekund.

Elva veckor sen jag låg inne på förlossningen och kroppen är fortfarande inte som förr. Men det kommer den nog aldrig bli.

Inte för att jag tillhör den grupp av kvinnor som tänkte att jag skulle kunna springa ut jublandes från förlossningsrummet påklädd mina slitna gamla stuprörsjeans, men jag kan ju ärligt säga att jag inte tänkte att magen skulle vara täckt av bristningar, hänga och vara allmänt slapp och skrynklig, i alla fall inte nu, elva veckor efter. Jag hade inte heller med i mina tankar att magmusklerna skulle delas och göra att magen putar ut även att det var flera veckor sen förlossingen. Att magen skulle komma ur balans, höfterna bli bredare och att hyn och håret skulle förändras viste jag inte heller. Gluggen som blivit mellan mina framtänder är också helt oklart.  Sammanfattar: det är mycket som händer med ens kropp under en graviditet och på något sätt hade jag väl undvikit tanken om att min kropp skulle förädras undergraviditeten och efter förlossningen.

Under graviditeten påstod folk att alla graviditetens påfrestningar skulle försvinna direkt då barnet kommit ut... Visst det stämde, foglossningen var borta och så vidare. Men det kom givetvis nya besvär som att inte kunna sitta eller gå på flera dagar kanske på grund av klippet med mera. Öm i kroppen, träningsvärk och helt avslagen är andra följder av en förlossning.

Jag känner mig inte direkt stressad och panikslagen över att min kropp behöver fixas till inför bikini-säsongen. Att magen hänger är ju på grund av denna ljuvliga varelse som ligger här intill mig. Hur i hela världen kan jag någonsin skämmas för min kropp hur den ser ut när jag fött fram ett nytt liv till denna värld.

Jag försöker se alla skavanker som ett minne för livet... Ett minne av vad min kropp faktiskt har gjort, för den här kroppen har burit på ett barn, mitt barn, min Noelle. Utan denna hängmage och dessa bristningar skulle hon inte ligga här och titta på mig med sina stora blanka ögon, det bästa som hänt mig. Ibland kan det faktiskt vara svårt att förstå att Noelle kommer ifrån min mage, att hon har legat där inne och växt till sig i nio månader men då kan jag titta på magen och då vet jag att det faktiskt är sant... Hon har legat där inne det är darför jag har fått dessa "mamma-tatueringar".

Ja visst vore det skönt om man kunde tänka så hela tiden?! Men man är ju lite mer självkritisk, tyvärr.

Men trots det ska jag inte vara den som badar i vassen i sommar för även att jag känner mig lite obekväm just nu så gav den här fantastiska kroppen mig ändå det finaste på denna jord, det bästa man kan få vara med om, och hon är helt klart värd alla skavanker jag bär på. Det ska väl synas på en tjej att hon blivit mamma, har jag hört.

Det är först nu jag förstår vad kroppen är till för, den ska helt enkelt skapa nya liv och inget annat.