Min lilla skatt blir elva veckor idag. Tänk vad fort tiden går och jag älskar henne bara mer och mer för varje sekund.

Elva veckor sen jag låg inne på förlossningen och kroppen är fortfarande inte som förr. Men det kommer den nog aldrig bli.

Inte för att jag tillhör den grupp av kvinnor som tänkte att jag skulle kunna springa ut jublandes från förlossningsrummet påklädd mina slitna gamla stuprörsjeans, men jag kan ju ärligt säga att jag inte tänkte att magen skulle vara täckt av bristningar, hänga och vara allmänt slapp och skrynklig, i alla fall inte nu, elva veckor efter. Jag hade inte heller med i mina tankar att magmusklerna skulle delas och göra att magen putar ut även att det var flera veckor sen förlossingen. Att magen skulle komma ur balans, höfterna bli bredare och att hyn och håret skulle förändras viste jag inte heller. Gluggen som blivit mellan mina framtänder är också helt oklart.  Sammanfattar: det är mycket som händer med ens kropp under en graviditet och på något sätt hade jag väl undvikit tanken om att min kropp skulle förädras undergraviditeten och efter förlossningen.

Under graviditeten påstod folk att alla graviditetens påfrestningar skulle försvinna direkt då barnet kommit ut... Visst det stämde, foglossningen var borta och så vidare. Men det kom givetvis nya besvär som att inte kunna sitta eller gå på flera dagar kanske på grund av klippet med mera. Öm i kroppen, träningsvärk och helt avslagen är andra följder av en förlossning.

Jag känner mig inte direkt stressad och panikslagen över att min kropp behöver fixas till inför bikini-säsongen. Att magen hänger är ju på grund av denna ljuvliga varelse som ligger här intill mig. Hur i hela världen kan jag någonsin skämmas för min kropp hur den ser ut när jag fött fram ett nytt liv till denna värld.

Jag försöker se alla skavanker som ett minne för livet... Ett minne av vad min kropp faktiskt har gjort, för den här kroppen har burit på ett barn, mitt barn, min Noelle. Utan denna hängmage och dessa bristningar skulle hon inte ligga här och titta på mig med sina stora blanka ögon, det bästa som hänt mig. Ibland kan det faktiskt vara svårt att förstå att Noelle kommer ifrån min mage, att hon har legat där inne och växt till sig i nio månader men då kan jag titta på magen och då vet jag att det faktiskt är sant... Hon har legat där inne det är darför jag har fått dessa "mamma-tatueringar".

Ja visst vore det skönt om man kunde tänka så hela tiden?! Men man är ju lite mer självkritisk, tyvärr.

Men trots det ska jag inte vara den som badar i vassen i sommar för även att jag känner mig lite obekväm just nu så gav den här fantastiska kroppen mig ändå det finaste på denna jord, det bästa man kan få vara med om, och hon är helt klart värd alla skavanker jag bär på. Det ska väl synas på en tjej att hon blivit mamma, har jag hört.

Det är först nu jag förstår vad kroppen är till för, den ska helt enkelt skapa nya liv och inget annat.