Tillbakablick 8/11-2010
För ett år sen fick vi veta om att jag hade ett litet mirakel i magen. Ett mirakel som snart är fyra månader.
Redan under helgen började jag fundera på om det möjligtvis inte kunde vara så att jag inte var gravid. Det var som om något inom mig försökte berätta, någon slags inre känsla. Jag började försöka räkna ut när jag hade min senaste mens, några dagar sen var den allt.
Jag berättade för Hampus om mina funderingar och sa att jag ville göra ett graviditetstest. Han tyckte det var onödigt efter som att det ändå skulle visa negativt. Jag lät det gå någon dag, försökte få Hampus att inse att jag faktiskt var gravid. Han trodde fortfarande inte på mig. Jag var hemma från jobbet efter som att jag inte alls mådde något vidare, på tisdagen fick jag honom att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest för att jag skulle bevisa att jag hade rätt och ur hans synvinkel för att han skulle bevisa att jag bara larvade mig.
Vi bestämde oss för att jag skulle ta testet på onsdagmorgon eftersom att vi skulle ha folk här på tisdagkvällen. Jag sov rätt spänt den natten och vaknade extra tidigt. Jag låg och höll mig i sängen eftersom att vi sa att vi skulle göra det tillsammans. Tillslut gick det inte mer, jag var tvungen att få veta. Jag tog kartongen, gick in på toaletten och gjorde det som var tvunget att göra för att få veta vem av oss som hade rätt.
Jag lägger testet på golvet och sliter inte blicken ifrån det en enda sekund. Rödare och rödare blir jag i ansiktet, svetten rinner i pannan, mitt hjärta slut allt snabbare och snabbare. Jag tittar bort, tänker några tankar för mig själv. Håller tummarna för att det ska vara ett positivt resultat, inte bara för att jag ska ha rätt utan för att jag verkligen kände att jag ville ha en liten. Det kunde liksom inte komma bättre i tiden.
Jag vänder tillbaka blicken på testet som fortfarande ligger på golvet. Två sträck! Vad betyde två sträck, letar febrilt efter beskrivningen på svenska. Positivt, två sträck betydet positivt. Mitt hjärta hoppar över ett slag eller två. Jag lutar mig tillbaka mot toalettsitsen, kan inte sluta le. Ska jag väcka Hampus för att berätta eller ska jag vänta tills det blir morgon.
Går in i sovrummet med tanken att det får bli som det blir. Men jag kan inte hålla det för mig själv, det är för stort och jag är alldeles för lycklig. Det bubblar inom mig och jag måste få dela med mig av den bästa nyheten i hela mitt liv.
Jag kryper upp i sängen och säger: "det var positivt".
Hampus svarar: "va, vad sa du?", så som bara han kan göra när han blivit väckt och är döds trött.
Jag upprepar: "det var positivt, jag gjorde testet".
Han ligger fortfarande kvar i sängen som om inget hade hänt. Han vrider sig lite och rättar till sig för att lägga sig skönare samtidigt om han säger: "somna om nu, vi tar det här imorgon".
Hallå?! Jag tror nog inte att han fattade vad som hände.
Jag la mig på rygg i sängen strök händerna över magen, viskade tyst för mig själv "oavsätt vad som än händer så älskar jag dig".
Åtta månader senare föddes hon, min älskade Noelle.
Tänk att det var vår fina lilla Noelle som låg där inne i magen hela tiden!
Att det var just HON! Så fullkomligt perfekt och välskapt.
Tack för att jag har fått världens underbaraste dotter, min underbara Noelle. Vad skulle jag göra utan dig min skatt?! Jag älskar dig så, redan från första stund.
Graviditetsvecka 40, tänk att man var så stor. Och större var jag eftersom
att hon valde att stanna kvar ytterliggare några dagar.
Ultraljudet vecka 20.
Lilla Noelle bara någon timme gammal.
Noelle bara några dagar gammal.
Redan under helgen började jag fundera på om det möjligtvis inte kunde vara så att jag inte var gravid. Det var som om något inom mig försökte berätta, någon slags inre känsla. Jag började försöka räkna ut när jag hade min senaste mens, några dagar sen var den allt.
Jag berättade för Hampus om mina funderingar och sa att jag ville göra ett graviditetstest. Han tyckte det var onödigt efter som att det ändå skulle visa negativt. Jag lät det gå någon dag, försökte få Hampus att inse att jag faktiskt var gravid. Han trodde fortfarande inte på mig. Jag var hemma från jobbet efter som att jag inte alls mådde något vidare, på tisdagen fick jag honom att åka till apoteket för att köpa ett graviditetstest för att jag skulle bevisa att jag hade rätt och ur hans synvinkel för att han skulle bevisa att jag bara larvade mig.
Vi bestämde oss för att jag skulle ta testet på onsdagmorgon eftersom att vi skulle ha folk här på tisdagkvällen. Jag sov rätt spänt den natten och vaknade extra tidigt. Jag låg och höll mig i sängen eftersom att vi sa att vi skulle göra det tillsammans. Tillslut gick det inte mer, jag var tvungen att få veta. Jag tog kartongen, gick in på toaletten och gjorde det som var tvunget att göra för att få veta vem av oss som hade rätt.
Jag lägger testet på golvet och sliter inte blicken ifrån det en enda sekund. Rödare och rödare blir jag i ansiktet, svetten rinner i pannan, mitt hjärta slut allt snabbare och snabbare. Jag tittar bort, tänker några tankar för mig själv. Håller tummarna för att det ska vara ett positivt resultat, inte bara för att jag ska ha rätt utan för att jag verkligen kände att jag ville ha en liten. Det kunde liksom inte komma bättre i tiden.
Jag vänder tillbaka blicken på testet som fortfarande ligger på golvet. Två sträck! Vad betyde två sträck, letar febrilt efter beskrivningen på svenska. Positivt, två sträck betydet positivt. Mitt hjärta hoppar över ett slag eller två. Jag lutar mig tillbaka mot toalettsitsen, kan inte sluta le. Ska jag väcka Hampus för att berätta eller ska jag vänta tills det blir morgon.
Går in i sovrummet med tanken att det får bli som det blir. Men jag kan inte hålla det för mig själv, det är för stort och jag är alldeles för lycklig. Det bubblar inom mig och jag måste få dela med mig av den bästa nyheten i hela mitt liv.
Jag kryper upp i sängen och säger: "det var positivt".
Hampus svarar: "va, vad sa du?", så som bara han kan göra när han blivit väckt och är döds trött.
Jag upprepar: "det var positivt, jag gjorde testet".
Han ligger fortfarande kvar i sängen som om inget hade hänt. Han vrider sig lite och rättar till sig för att lägga sig skönare samtidigt om han säger: "somna om nu, vi tar det här imorgon".
Hallå?! Jag tror nog inte att han fattade vad som hände.
Jag la mig på rygg i sängen strök händerna över magen, viskade tyst för mig själv "oavsätt vad som än händer så älskar jag dig".
Åtta månader senare föddes hon, min älskade Noelle.
Tänk att det var vår fina lilla Noelle som låg där inne i magen hela tiden!
Att det var just HON! Så fullkomligt perfekt och välskapt.
Tack för att jag har fått världens underbaraste dotter, min underbara Noelle. Vad skulle jag göra utan dig min skatt?! Jag älskar dig så, redan från första stund.
Graviditetsvecka 40, tänk att man var så stor. Och större var jag eftersom
att hon valde att stanna kvar ytterliggare några dagar.
Ultraljudet vecka 20.
Lilla Noelle bara någon timme gammal.
Noelle bara några dagar gammal.
Kommentarer
Trackback