Nu har jag kunnat sova en liten stund i alla fall och det känns genast bättre.
Är så tacksam för Hampus som försöker peppa trots att han egentligen är mer orolig än vad jag är.
Tankarna har i alla fall försvunnit och jag är taggad på förlossning.

Det roliga är att nu när jag skulle tacka Hampus för att han hade pratat med mig tidigt imose så kommer han inte ihåg det men vad gör det när jag ändå kände att han fanns där då.
Det roliga vad bara att han sa "hade jag varit du så hade jag fått panik över att veta vad som väntar, så du är duktig som klarar av det här för det hade inte jag gjort", ska man bli glad över en sån kommentar eller inte?

Nu ligger jag i sängen och vilar, känner att nattens sömnlösa timmar borde tas in nu, ifall det skulle vara så att det sätter igång snart man vet ju som sagt vad inte när eller hur det blir.

Medan jag ligger här så sitter Hampus i vardagsrummet och spelar gitarr, kan det blir en bättre söndag.