Såg ni en "unge i minuten" igår?

Självklart tittade jag och Hampus, hoppas det var sista gången innan bebis kommer men vi får se.
I alla fall, vi satt och pratade om förlossningen samtidigt som vi var helt inne i programmet, kommer inte ihåg exakt vad vi sa men helt plötsligt så ryser Hampus till och säger "usch vad äckligt, blod" när barnmorskan sätter in droppnålen i Frejas hand.
Alltså vi snackar pyttelite blod och han höll på att dö.

Hur ska det då gå under förlossningen om han knappt inte klarar av att se lite blod på tv:n?

Det kommer säkert bli så att han svimmar, slår huvudet i sängkanten... Alla barnmorskor och andra människor som finns i rummet koncentrerar sig i att få liv i Hampus och där ligger jag och typ dör av smärta helt ensam.

Ne, nu ska vi inte vara såna. Det kommer att gå hur bra som helst.

Det är många som frågar om jag är nervös just nu. Helt ärligt så känner jag mig laddad inför vad som ska hända, jag kanske inte är så taggad på att få känna av den värsta smärtan som finns men just den känslan när det är klart och vi får träffa denna underbara lilla individ som har legat i min mage i nio månader. En liten person som är hälften mig och hälften Hampus, kan det bli bättre?

Det jobbigaste med förlossningen som jag tycker nu innan är att jag inte vet vad som ska hända, när det händer, hur det känns... Jag har liksom ingen kontroll överhuvudtaget och i vanliga fall brukar jag bara den som har kontroll över allt. Men jag vet att det kommer gå bra i alla fall, kvinnor har som sagt fött barn i alla tider med eller utan bedövning och barnmorskor, då ska väl lilla jag med klara av det!

Längtan efter liten växer varje dag som går just nu och det enda som egentligen spelar roll är att h*n mår bra.