Vaknade inatt och kunde som vanligt inte somna om.
Låg och tänkte och kände jag helt plötsligt blev superorolig.

Först idag två dagar innan bf och efter att ha tittat på en massa förlossningsprogram under hela graviditeten, kommer jag på att det snart är jag som ska ligga där och uppleva det där som gör så fruktansvärt ont men ändå är så fantastiskt fint på samma gång.

När kommer det att sätta igång?
Hur kommer det att sättas igång?
Hur kommer det kännas?
Klarar lilla jag av en förlossning?
Är jag tillräckligt stark?

och framförallt...

Kommer barnet vara friskt?

Sen går tankarna vidare...

Kommer jag bli en bra mamma?
-Shit, jag ska bli en mamma och det är beräknat om två dagar. STORT!


Har aldrig tidigare under graviditeten varit orolig för själva förlossningen förrän nu, två dagar innan.
Det är väl bara att bita ihop sina nerver och hoppas på att det sätter igång snart så att jag får det överstökat.

Samtidigt som jag sitter här och är lite smått nervös och orolig så vet jag att min hjärna bara spelar mitt ett spratt, jag är egentligen inte alls orolig och vet självklart att jag kommer fixa det här så vad är det jag håller på med?! Oavsätt vad så kommer det ju trots allt kännas värt det hur ont det än gör när bebisen väl har kommit ut.

Ne, nu kan jag inte sitta här mer, måste prata av mig. Undra om mannen blir tjurig om jag väcker honom såhär tidigt en sondagmorgon?