Sitter och tittar på en unge i minuten samtidigt som jag dricker min andra kopp med hallonbladsthe, tycker nog att jag faktiskt får sammandragningar av the't. Men det återstår väl att se om det egentligen gör någon nytta.

En unge i minuten - livets program just nu. Kan inte annat än att bli faschinerad över hur kroppen fungerar och även att det känns läskigt så känns det helt fantastiskt att jag faktiskt ska få vara med om en förlossning.

 

Okej, nu kan jag väl erkänna att jag börjat bli lite smått nervös inför förlossningen.
Hur ska det egentligen gå? Jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Egentligen är det nog inte jag som är nervös utan när jag läser alla dessa gravid-bloggar och om hur flickor, kvinnor, tanter, fruntimmer (kalla det vad ni vill), tänker kring förlossningen så kan man ju inget annat än att bli lite fundersam.

Låt oss se på saken lungt och sansat... det är många som tar sig igenom en förlossning varje dag.
Tänk efteråt när man ligger där och har klämt ut en unge stor som en vattenmelon ur ett hål litet som en, låt oss säga, oliv. Då finns det väl ingen i världen som kan förstöra den lycka, tacksamhet, hjältemod och strålglans man känner vid det tillfället de lägger upp det vackraste på ens bröst.

Det är klart att det kommer kännas och göra fruktansvärt ont, typ som om något kastar än till hajarna, kör mig genom en stenkross och sågar av mina ben... Men det är väl ingenting med tanke på vad jag får för besväret.
Kom igen, det kunde väl va värre?! Eller?!

En sak är i alla fall säker från att ha varit jag, en självständig individ, så kommer jag plötsligt och oförklarligt bli beroende av någon annan för att överhuvudtaget kunna fortsätta min existens.

Nu har jag precis druckit min första kopp hallonbladste.
Jag som i vanliga fall hatar att dricka varmt tyckte att det smakade helt okej, så någon kopp om dan ska vi nog få ner.

Jag köpte en påse med 100% hallonblad från life på a6.
Först stod både jag och Hampus och tittade på alla te-förpackningar, tillslut kom den fram en jättetrevlig dam till oss. Hon tittade först på min mage sen på mig, "hallonbladste?" frågade hon. Vi nickade ivrigt och blev glada över att hon skulle hjälpa oss ut denna djungel av halsokost. Tydligen stod vi och tittade på helt fel hylla men hon tog snällt fram en brun påse som stod tre hyllor bort.

Får se vad det ger för effekter, det ska i alla fall vara bra att dricka om man är gravid av en hel del olika anledningar... Det ska tydligen hjälpa till under själva förlossningen, läkeprocessen och sen kan det tydligen sätta igång förlossningen också, vi får väl se helt enkelt.  Ett, två, tre.


Någon med erfarenheter?




Hallonbladste
Hallonbladste kan man dricka efter vecka 35 för att stärka livmodern och som då underlättar förlossningen. I tredje trimestern är det som träning och uppbyggnad inför förlossningsarbetet. Den sammandragande effekten stärker livmodern så den blir spänstig och arbetar effektivt under förlossningen samtidigt som den kramplösande effekten gör den avslappnad. När sedan förlossningen är avklarad skall man fortsätta dricka hallonbladste ytterligare minst en månad för att livmodern skall återhämta sig snabbare.
2 tsk (2g) hallonblad per kopp, sila efter 5-10 min. Drick 1 kopp per dag mellan måltiderna, totalt 3 koppar
Innan tredje trimestern skall man undvika det eftersom det kan orsaka missfall om man har en tidigare historia av missfall, just pga. av att den framkallar sammandragningar som man inte vill ha tidigt i graviditeten.

Vad var det som hände egentligen?
Själv har jag ingen aning.
Vaknade mitt i natten, svetten rann, jag fattar ingenting... Är jag vaken, sover jag? Lever jag ens?
Får ingen luft, jag kvävs. Halsen brinner och jag är i chock.
Paniken stiger, tur att Hampus vaknar, ger mig vatten och hjälper mig att slappna av.
Vad det var som hände har jag fortfarande inte förstått men äckligt var det.

Nallar, kaniner, elefanter och filtar av alla dess slag ligger överallt i vår säng.

Barnmorskan sa att det är bra att lägga allt sånt som man inte tvättar i sin egna säng för att de ska lukta mamma och pappa. Så numera liknar vår säng en barnsäng, som är överbelarmad med färgglada filtar och mjuka gosedjur.

Mycket mysigt måste jag säga, det är ju inte varje dag man vaknar brevid en elefant!

Hampus har fortfarande inte gett upp sin kamp om slutspelsskägget och jag har inte heller lyckats krysta ut barnet.
Så vi är fast helt enkelt.

Men imorse trodde jag att jag hade vunnit eftersom att jag helt omedvetet undvikit att pussa honom på munnen och han påpekade det och sa då att han skulle raka sig. Men så blev det ju inte som ni förstår.

Några minuter senare står han framför spegeln i hallen och begrundar sitt två veckors stubb och utbrister "Såhär långt skägg har jag aldrig haft", han är tyst en stund och frågar mig sedan om jag tycker att det ser ut som en fjortisodling eller hur han nu uttryckte det. Jag svarar helt ärligt att jag inte tycker om det och att det bara är lite glest och fjunit på kinderna... Fel av mig så skulle jag aldrig ha sagt, vad tänkte jag med egentligen?!

Han fäster blicken åter i spegeln och jag ångrar mig djupt vad jag sa. Jag vet vad han tänker men jag vill och hoppas att han låter det förbli en tyst tanke i hans inre. Jag ser att det rycker i hans mungipor och han säger det som jag fasat för i de längsta sekunderna i mitt liv. "Jag tror jag bara ska ha kvar mustaschen!"

"NEEEEEJ!"

Unge om ut nu för jag klarar snart inte av din pappa längre!

Här kommer magbilden som jag lovade er igår.

 

 

Som ni säkert redan har förstått så mår jag inte så bra idag.
Tur är väl då att man har väldens bästa man som tar hand om än.
Jag har fått sova/vila större delen av dagen, kollat på en bra film, fått god mat och nu senast så fyllde han upp ett varm avslappnande bad med både skum och olja. Kan det bli bättre en dag som denna när man känner sig helt kass.

Men det här med förvärkar är något som jag verkligen inte förstår mig på...
Hur ska man liksom veta när det är igång på riktigt när man har daglig värk?!

Det får gärna vara över snart, gärna nu.

Helt seriöst, det känns verkligen som om någon försöker kväva mig.
Jag får ingen luft. Det känns tungt att andas, otroligt tungt.
Det är läskigt att känna att luften inte räcker till.

32 dagar kvar!

Imorgon är det den 12 mars vilket betyder att det är en månad kvar tills vår lilla plupp är beräknad.
Spännande!

Kommer senare under dagen lägga upp bild på magen :)

Det är sjukt hur ens humör kan vända.
Glad blir arg, ilskan övergår till tårar, tårarna förvandlas till någon frustrerad ilska blandat med floderna som rinner ifrån ögonen... Tillslut ifrån ingenstans förvandlas alla dessa känslor till lycka och man brister ut i skratt, skratt för att man beter sig som man gör.

Vad är det för påhitt?

Nu har Hampus fått för sig att han inte ska raka sig förens barnet har kommit.
Kul att veta då att det är 33 dagar kvar till bf och så kan det ju faktiskt bli så att vi får gå över två veckor. Trots att vi inte vill. Förstår ni vad det innebär?!
Jag är evigt tacksam till att han inte har livets skäggväxt, annars hade han väl sett ut som självaste jultomten när bebisen väl har bestämt sig för att komma ut. Men ändå, han kommer stickas, se ovårdad ut och jag kommer framförallt störa mig på det enormt mycket.

Det är ju så att jag får lust att lägga mig ner på golvet och krysta för allt vad jag är värd.
Tror tyvärr inte att det hjälper. Jag får helt enkelt låta han hållas eller komma på en annan teknik som kan hjälpa.

Snö? Vad är det egentligen som händer.
Det är ju mars och borde vara vår, eller?
Vi ska ju snart få vår lilla plupp och det skulle bli till våren har jag hört?
Nu kändes det genast som en evighet tills dess.

Föräldraträffen idag var faktiskt över förväntan, kan det bero på att det bjöds på semlor tro?!
Vi gick igenom sådant som vi har pratat om tidigare träffar, vi övade även andning och pratade en del nytt med.
Det har även bokats en återträff som bli den 11 mars om jag inte minns fel nu.
Det var så roligt för de skulle planera efter oss och de andra paret som är beräknat fyra dagar efter oss.
"Vi får räkna ifrån era bf-datum och sen två veckor till om ni går över"... "NEJ!" utbrister både jag och Hampus i kör som följs av en massa skratt ifrån alla i lokalen.

Jag vill inte gå över tiden, kan man göra något för att sätta lite fart på pluppen där inne tro?!
Skulle vara skönt, men antar att den kommer att komma ut när den känner sig redo.

Nu ska vi snart åka till den hemskt lärorika föräldraträffen.
Hoppas att de två timmarna där går undan, mår inget vidare idag.
Ont i magen och ryggont men det har börjat bli min vardag nu så blrjar bli van.
Tänker att bebis och jag kan komma överens om att vi sätterförlossningsdatumet lite närmre än tänkt.
Får se om jag lyckas få någon bra deal ikväll.

Illamående, ryggsmärtor, sammandragningar, dödligt trött, dålig nattsömn... det är nog med dom orden jag berkriver hur det känns just nu, i graviditetsveckca 36. Men jag skulle absolut göra om det med tanke på vad som väntar!

---

Från och med nu går de flesta på kontroller en gång i veckan eller varannan vecka. Är detta din första graviditet har barnet förmodligen fixeras sig i bäckenöppningen nu. Magen sjunker ner och det blir lättare att andas men du kanske behöver kissa oftare.

Nattsömnen blir ofta avbruten då du behöver ändra läge med kroppen. I boken Mammapraktikan kan man bland annat läsa om praktiska sovställningar för höggravida. Passa annars på att fråga din barnmorska vid nästa besök. Det kan hända att du även drömmer mycket och att drömmarna är ovanligt livliga. Många är de tankar som du bearbetar inför förlossningen och den nya familjen.

Barnet är i princip helt fullgånget och väger ca 2,8 kg. Längden är ungefär 34 cm från huvud till stjärt. De sista veckorna ska barnet äta upp sig för att klara livet utanför livmodern. Vid det här laget har du märkt att barnets rörelser har förändrats, vilket beror på att det är trångt i livmodern. Du känner antagligen bara benen och fötterna som sparkar, huvudet som studsar mot bäckenbotten och armarna med svagare rörelser. Dock brukar rörelserna upplevas som kraftfullare och tydligare. Ofta kan man se konturerna av en armbåge eller häl som putar ut mot huden. Även om rörelserna ändrar karaktär bör ingen dag förflyta utan några livstecken från barnet. Kontakta din MVC inom 72timmar om rörelserna minskar i antal. De sista veckorna kan vara tröttsamma. Ditt barn kommer att vara tre gånger så tungt vid födseln jämfört med vad det var i v.28.

// Gravid.se

Frågan är om inte en graviditet egentligen är en sjukdom eller i alla fall ett handikap?!

Bevisen på att jag faktiskt är höggravid.

- Alla mina kläder sitter obekvämt och känns trånga, till och med mammakläderna.
- Till och med Hampus håller med om att jag inte har något att ta på mig längre.
- Mjukisbyxor är det dagliga plagget.
- Jag blir anddfådd av minsta lilla ansträngning.
- Människor som man träffar tittar först på magen sen på mig.
- Inåtnavel? Vad är det?
- Helt plötsligt vågar främmande människor kommentera och ta på magen.
- Hur mycket jag än sover så är jag fortfarande trött.
- Jag får en ihållande sammandragning när jag behöver kissa.
- Jag vaknar varje gång jag ska vända mig i sängen.
- Och en vändning i sängen tar flera minuter.
- Oavsätt vad så håller jag handen på magen utan att tänka på det.
- Jag blir ofta barfota en heldag för jag orkar inte ta på mig strumporna.
- Och när jag väl tar på mig stumporna intar jag soffläge efter den hårda kampen.
- Hampus måste ibland parkera om bilden på nytt för att jag ska komma ut.
- Jag ser inte längre mina fötter.
- Jag kan inte längre raka mig utan att få ett flertal sår.
- Jag kan inte längre "smita förbi" folk i sidled eftersom att jag är bredare så än framtill.
- Ett marathon för mig är att gå upp för trappan till lägenheten.
- Hampus får hjälpa mig att ta på mig mina skor.
- För att ta sig upp ur sängen/soffan behöver man rulla runt på något konstigt sätt samt något att hålla i.
- Ofta när jag tappar något på golvet låter jag det ligga, processen att plocka upp det är för omständig.
- När jag väl ska plocka upp något, måste jag ställe mig med benen en meter ifrån varann.
- Middagen blir ofta offrad för att jag ska få sova lite mer på dagarna.
- Allt är tungt och jobbigt.
- Jag blir vädligt lätt irriterad.
- Det får bli fem-minuters duschar, jag klarar inte av att stå längre än så.
- Att komma upp ur badkaret efter bad är nästintill omöjligt.
- Oavsätt hur många vi är här hemma så tar jag upp större delen av soffan.
- Det känns som om bebisen försöker trycka ut smlenproppen och gräva sig ut så fort den rör sig.
- Mina anklar har (nästan) fått samma storlek som en överarm.
- Jag kan gå upp två kilo och inte bry mig längre.
- Arg, ledsen, glad. Hurmörsvängingar har blivit min vardag.
- BH-storleken tar sig genom bokstav för bokstav.
- När en grej om dagen för att dagen är fullbokad.
- Jag bränner mig på magen när jag avnäder spisen.
- Magen får ofta en liten smäll av dörrar och köcksskåp.
- Jag sitter ofta kvar i bilden äv att följa med in och handla, det är för mycket besvär att ta sig in och ut.
- Det bästa under dagen är att veta att man snart ska få gå och lägga sig igen.
- Dock så vaknar man flera gånger per natt men ändå.


Får se om listan blir längre, jag har ju trots allt 34 dagar kvar!

Kollade runt lite på internet (aftonbladet) och hittade denna bilden som är ritad av Alva 3 år.

Helt plötsligt kände jag att jag har hittat rätt. Det är jag på bilden... eller inte jag, jag. Men nu förstår vad jag menar.

De flesta barn som ska rita människor, ritar dem såhär... en kropp med ben och armar. Det gjorde i alla fall jag, mina syskon och folk som vi känner men vi kan ju också vara något undantag.

Och det är ju såhär jag ser ut, en mage med ben och armar. Identiskt!

Ne, du!
Nu är det inte långt kvar, eller? 35 dagar säger dom och jag hoppas att dom har fel... Till ett mindre antal dagar då, för att gå över tiden är inget jag vill göra.

Känner mig stor som en... vet inte vad jag ska säga för varken häst, ko eller micheline gubben är stort nog.

Nu när jag tänker efter så är det ett tag kvar, haha!
Anledningen till att man skriver att det inte är så många dagar kvar är för att tagga sig själv att stå ut de sista veckorna... fem veckor, hur ska det gå? Kommer jag bli större, troligtvis.

Mycket man läser om och under graviditeten stämmer inte men det är sant det dom säger om att man kan drömma mycket och konstigt.

Jag tror att jag hittills har fött barn på alla platser, både en, två, tre, fyra barn har flygit ur mig som ingenting hände. Ibland har jag till och med kunnat syssla med annat under tiden... Men visst är det skönt att man ställer in kroppen på att det inte kommer göra ont?!

Oftast har drömmarna bara varit om mig, bebisen/bebisar, kanske Hampus och eventuellt någon barnmorska. Men det handlar alltid om mig, viktigt!

Inatt så tyckte min hjärna, kropp eller mitt sinne att det var dags att vända bland.
Nu ska vi blanda in alla jag känner i drömmen. Ja!, låt oss presentera alla i Hannas närhet.
Jag vet att det kanske inte låter så farligt men om ni viste vilka jag umgås med ibland så hade ni nog blivit lite rädda för att bebisen i magen redan skulle inse vad det är som väntar... Vill ju gärna att den ska våga sig ut, men nu vet jag inte längre.

Okej, egentligen är det inte så illa men självklart skulle drömmen vara lite övertydlig med hur personerna jag verkligen umgås med är. Deras personligheter stämde verkligen men var kanske något eller väldigt, väldigt mycket överdrivna och då verkar ju vem som helst knäpp.

Det var lite läskigt, nästan så att man börjar undra om det är dags att byta vänskapskrets. Tur i alla fall att det bara var en dröm, en sjukt överdriven sådan och att personerna inte är såna i verkligheten.

Och jag hoppas att bebis vågar sig ut i alla fall och när det väl händer så får vi alla presentera oss på rätt sätt för drömmarnas presentation var inte så värst rättvis.

Har nog aldrig gråtit så mycket av att titta på en förlossningsdokumentär och då har jag/vi sett en hel del. Varje gång en mamma får sitt älskade barn på bröstet så brister det, tårarna bara sprutar.
Det värsta av allt är att man får gråta i smyg, mannen ska ju vara lite macho. Antar att det är för att han också har en stor klump i halsen.

Jag är sjukt taggad och längtar som bara den tills det sätter igång.
Vi sitter ofta här hemma och funderar på hur det kommer att bli, vilken dag, hur det kommer starta och så vidare. Man kan ju alltid drömma men sen får det ju bli som det blir.

Detta blir i alla fall ett program att följa de sista veckorna nu.