Hampus har fortfarande inte gett upp sin kamp om slutspelsskägget och jag har inte heller lyckats krysta ut barnet.
Så vi är fast helt enkelt.

Men imorse trodde jag att jag hade vunnit eftersom att jag helt omedvetet undvikit att pussa honom på munnen och han påpekade det och sa då att han skulle raka sig. Men så blev det ju inte som ni förstår.

Några minuter senare står han framför spegeln i hallen och begrundar sitt två veckors stubb och utbrister "Såhär långt skägg har jag aldrig haft", han är tyst en stund och frågar mig sedan om jag tycker att det ser ut som en fjortisodling eller hur han nu uttryckte det. Jag svarar helt ärligt att jag inte tycker om det och att det bara är lite glest och fjunit på kinderna... Fel av mig så skulle jag aldrig ha sagt, vad tänkte jag med egentligen?!

Han fäster blicken åter i spegeln och jag ångrar mig djupt vad jag sa. Jag vet vad han tänker men jag vill och hoppas att han låter det förbli en tyst tanke i hans inre. Jag ser att det rycker i hans mungipor och han säger det som jag fasat för i de längsta sekunderna i mitt liv. "Jag tror jag bara ska ha kvar mustaschen!"

"NEEEEEJ!"

Unge om ut nu för jag klarar snart inte av din pappa längre!