Jag tänkte berätta lite om graviditeten hittills. Jag är nu i vecka 20 så snart har halva tiden gått.


Jag har mått extremt illa ungefär hela tiden, hela dagarna speciellt av lukter och mat, all mat, ändå har jag varit tvungen att äta för att annars har jag mått ännu värre. Det är sjukt jobbigt att äta när man verkligen inte är sugen och när man vet att det bara kommer att komma upp igen.

Jag har spytt varje morgon och ibland på kvällen, förutom någon enstaka dag, på helgerna har det varit lite bättre ibland tror att det kan vara för att man slipper gå upp och inte känner samma press.  Alla sa att det bara skulle vara så här i början och att illamåendet brukar hålla sig kvar till vecka 12. Men det gjorde det ju inte. Kräkningarna slutade mycket senare men jag fortsatte att må illa några dagar sen så fick jag migrän som gjorde att jag började spy istället. Verkligen jätteroligt.

Trött som bara den har jag också varit, men det är bättre nu. Mina första veckor i graviditeten somnade jag direkt efter jobbet och vaknade igen när det var dags att gå upp. Eftersom att jag har mått så dåligt som jag har gjort så blev jag sjukskriven och under dagarna som jag var hemma sov jag verkligen hela tiden. Förutom när jag var uppe och försökte få i mig någon mat och gå på toaletten.

Förutom detta så har jag även börjat få ont i höften, kramp i benen, täppt näsa, gråta och bli arg över ingenting, fått finnar, torr hy och fula bristningar på höfter och bröst.



Men även att jag har mått så förskräkligt dåligt kan jag bara tycka att det är värt det!


Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är liksom helt ofattbart att det är en liten person som ligger innuti min mage och utvecklas. När jag tänker på det så blir jag glad i hela kroppen, det är helt fantastiskt. 

Och trots att det är skitjobbigt att må så dåligt fysiskt så finns det inget mysigare än att känna den puffa runt i magen. Och det känns otroligt bra att dela detta med Hampus. Han har verkligen varit ett jättestort stöd för mig när jag mådde som värst fick jag fruskost på sängen och ville jag ha något som inte fanns hemma åkte han och fixade det. Han är verkligen världens bästa och utan honom hade jag verkligen inte klarat av det här.


Känslan som jag känner är helt overklig, att jag ska bli mamma, lilla jag. Jag och Hampus ska bli föräldrar och bli den tryggheten för en person som våra föräldrar alltid varit för oss, det är sjukt skrämmande men trots allt så är det den mest underbara och fantastiska känslan jag någonsin känt. Ingenting i hela universium kan slå det, det är och kommer alltid att vara det mest speciella som finns.