Noelle växer bra och mycket, exakt som hon ska.
Undrar om såhär små barn känner av någon växtvärk?

Nu väger hon 5232g och har blivit hela 57cm lång. Det betyder att hon i snitt har vuxit en centimeter i veckan, eftersom att hon på torsdag blir sex veckor. SEX VECKOR?! Tiden går verkligen så fort, nästan lite för fort.

Huvudomfånget var 39cm för er som undrar.


Svampen eller den så kallade torsken Noelle hade på sin tunga har försvunnit nu på en vecka.
Helt sjukt med tanke på att BVC-sjuksköterskan förra veckan skrev utt ett recept på svindyr medicin eftersom att det var så otroligt mycket svamp. Men helt plöstligt förvann den, vi misstänker att det är tack vare D-dropparna. Det måste ju vara dem för bara dagarna efter vi började med dropparna såg man en tydlig förbättring.
Tur att vi inte sprang och köpte den dyra medicinen då.


De senaste dagarna har Noelle börjat prata mer och mer, hon till och med svarar när vi pratar med henne. Hur sött som helst och ljuden hon gör går inte att beskriva, så underbart söta är dom. Mitt mamma hjärta smälter varje gång.
Som det verkar nu kommer hon säker prata lika mycket som sin mamma och bjuda på många skratt under sin uppväxt.

Nu åker jag till frisören utan att veta hur jag ska klippa mig exakt, spännande.
Men det blir nog som tidigare klippningar, kort, busigt och gärna så att jag kan ha det stående och liggande.
Vi får se helt enkelt.

Måndag nu igen, veckorna går verkligen fort och denna lär ju gå ännu fortare eftersom att Hampus jobbar varannan dag.

Idag slutade Hampus lite tidigare än vanligt så vi åkte till stan och köpte jeans till Hampus och två short till mig. Känns roligt att äntligen känna lite köplust till sig själv. Under graviditeten köper man ju inte direkt så mycket till sig själv, jag gjorde i alla fall inte det. Ska beställa lite mer från internet också sen ska bara kroppen bli sitt gamla vanliga jag igen... undrar hur lång tid det kan ta?!

Imorgon ska jag äntligen få klippa mig igen, underbart! Var ungefär tre månader sen sist och när man har kort hår som mig så känns håret superlångt efter bara någon vecka, så nu känns det sjukt långt. Jag kan ju nästan känna hur håret fladdrar i vinden när jag är ute och går.
Frågan är bara hur jag ska klippa mig?!

Nu är klockan nio, Noelle ligger och sover och vi ska ta kväll. Hoppas att hon sover till fem inatt med som hon gjort de två senaste nätterna. Känns skönt att vi börjar få in lite rutiner.

Hoppas er måndag också har varit bra!
Godnatt :)

Grattis alla mammor på er dag, jag hoppas verkligen att ni har haft det superbra oavsätt hur ni har firat om ni ens har firat.

Min dag kunde inte bli bättre.
Det hela började med att jag fick sova hur bra som helst inatt och sen frukost på sängen.
Hampus har verkligen sett till att det har varit min dag och lagat god mat, diskat och tagit hand om tvätten helt själv.
Jag är verkligen lyckligt lottad som har en underbar man och världens finaste dotter.

Att bli mamma till Noelle är utan tvekan det bästa och finaste som hänt mig. Inga ord i hela universium kan beskriva hur mycket en mamma älskar sitt barn. Det är stort, så stort!
Det går inte en dag utan att jag berättar för Noelle hur mycket jag älskar henne. Flera gånger om dagen kramar jag om henne och viskar i hennes små öron hur mycket mamma älskar henne och att hon betyder allt. Den lycka som sprids genom kroppen när jag tittar på henne gör att jag bara vill krama henne hårt, så hårt.
Det finns absolut ingen mäktigare kärlek. 

Tack för att jag fick bli mamma till just detta barn!

Igårkväll var Noelle så trött och ögonlocken var så tunga att hon knappt kunde hålla dem uppe, trots detta var hon starkt bestämd om att hon skulle vara vaken. Hon skulle minsann inte missa en sekund.
Tillslut blev hon otroligt övertrött och inget fick henne att somna. Vi bestämde oss för att gå ut och gå en promenad för att se om hon somnade då, vilket hon inte gjorde men hon slappna av i alla fall.

Tillslut somnade hon, runt nio-tiden. Jag och Hampus fortsatte lördagkvällen en liten stund till innan vi gick och la oss. Jag vaknar igen av att Noelle ligger och gryr i sömnen vid klockan tre, blir helt paff över att hon har sovit i ungefär sex timmar i stäck. Jag som trodde att hon skulle vakna på riktigt för att äta hade helt fel, hon fortsatta att sova och jag gjorde likadant. Klockan hann bli fem innan Noelle ville ha mat.

Åtta timmar, min lilla skatt sov åtta timmar i stäck. Det är helt sjukt, det har hon aldrig gjort innan.
Under amningen låg jag och tänkte om det fanns någon chans att jag hade glömt att jag ammat henne någon gång under natten utan att jag minns det. Jag uteslöt den tanken rätt snabbt och började istället fundera på gårdagen, vad kan vi ha gjort annorlunda eftersom att hon sov så länge och bra.
Kommer tyvärr inte på vad det kan vara, men jag hoppas att det kan hålla i sig i alla fall för såhär bra har jag inte sovit på länge. Vanligtvis brukar hon Noelle vakna var tredje timme för att äta.

Inte nog med det efter amningen vid femtiden somnade hon om till strax innan åtta för att äta igen och sedan somna om... igen!

Tänk vilken bra morsdag-present ifrån min lilla plupp.
Jag älskar dig!

Medan vi låg och myste gick Hampus upp och fixade frukost på sängen till mig.
Vilken man! Vilken underbar start på denna dag.

Igår (27/5) låg Noelle i mitt knä samtidigt som jag tittade lite på datorn, plötligt hör jag hur hon ler. Hör, undrar du. Ja, jag kan ju inte direkt säga att jag hörde henne skratta, för det var inte så högt, men det lät så pass att jag tittade ner på henne och hon log verkligen hur stort som helst samtidigt som hon gjorde detta underbara ljud. Det lät ungefär som hennes så kallade "nöjdljud" fast fler snabba och korta. Så underbart sött!

Du är för fin min lilla prinsessa.
Vad skulle jag göra utan dig?!

Fredag, äntligen! Ser verkligen fram emot denna helgen och det ska bli så skönt att ha Hampus hemma.

Noelle ligger fortfarande och sover och jag har hunnit äta frukost i lugn och ro samtidigt som jag har skärmshoppat.
Letar efter något som jag kan ha på mig när min bror tar studenten, om två veckor. Tänk att han blivit så stor.
Men det verkar inte finnas något som faller mig i smaken... Har jag tur kanske jag hittar något på marknaden idag, om vi nu lyckas ta oss iväg dit.
Borde ju köpa lite nya plagg eftersom att jag inte har så mycket att välja på i min nuvarande garderob. Otur att höfterna skulle bli bredare under graviditeten men visst är det kul med nya kläder... om man har pengarna förstås.

Ne, nu ska jag städa färdigt lägeheten, innan lilltroll vaknar.

Vaknade vid klockan sju av att Noelle ville äta och mysa.
Var så sjukt trött då att jag trodde jag skulle dö, kände verkligen inte för att gå upp ur sängen så tidigt.
Som tur är har jag världens bästa dotter, så vi somnade om och jag vaknade igen vid halv tio.
Noelle försatte att sova medan jag åt frukost och hade lite egentid.
Älskar morgonar som denna, då solen skiner och jag känner mig så sjukt lycklig!

Hampus slutar tidigt idag så jag tänkte lura ut honom i det superfina vädret för att ta en promenad runt rocksjön. Får se om jag lyckas. I övrigt så ska vi städa här hemma och handla idag, börjar bli tomt i både kyl och frys.

Imorgon är det Jönköpings marknad och Hampus slutar tidigt imorgon med så det blir förhoppningsvis en liten tur på stan då innan vi tar kväll här hemma och njuter av att vi för en gångs skull har en helg framför oss utan något som helst planerat.

Det kostar inte bara smärta och värk dagarna innan och efter förlossningen. Det räcker inte heller med det som kroppen fick betala utan det ska även kosta pengar att föda barn eller inte för själva barnafödandet utan för nätterna man tillbringar på sjukhuset.

Jag blev helt ställd när det kom hem en faktura från Ryhov på 160 kronor.
Inte för att det är mycket pengar men ska man verkligen behöva betala för sin förlossning?
Man har ju inte dirket något val att stanna hemma utan barnet måste ju ut.

Tycker det är så dåligt, ingen har sagt något om att den som föder ska betala för vården. Varken för tiden innan förlossningen, själva förlossningen eller vården på BB.
Det enda vi har fått höra är att ens partner får betala 80 kronor per natt på BB... och den räkningen fick vi hem bara några dagar efter förlossningen men nu en månad senare kommer det en till för nätterna som jag var där.
Något som är så retligt då är ju att hade jag stannat hemma 1 timme och 44 minuter så hade jag bara behövt betala 80 kronor.

Ne nu släpper vi det men ibland undrar jag verligen varför man betalar skatt när man till och med ska betala när man föder barn. Jag blir bara så trött!

Men jag ska snällt betala även att jag tycker att det är dåligt att vi ska betala något som heter patientavgift. Det var ju knappast att man sov och maten var ju inte ens god, inte heller hade man något annat val än att stanna.

Försökte få en bild på när det lilla charmtrollet ler, gick inte så bra kan jag ju säga.
Efter några försök så började hon gäspa och lägga sig ner. (Bilderna talar väl egentligen för sig själva).
Lilla älsklingen!

 

De senaste dagarna har jag inte kommit in på bloggen. Ingen aning om varför det inte har fungerat men idag kom jag in igen. Äntligen!
Har ju haft en massa tankar och grejer att blogga om men bara för det kommer jag inte på någonting just i denna skrivande stund.

Trots att det typ stormade i Jönköping idag så tog jag och Noelle en långpromenad till hennes mormor, min mamma, för att mysa och äta god mat. Lite jobbigt var det allt att gå i motvind, så det var verkligen skönt när man kom fram och blev bjuden på supergod mat. Det känns verkligen i benen att jag gick långt i motvind.

Nu ska vi ta kväll här hemma, men först ska vi komma på vad vi ska äta till kvällsmat.
Egentligen vill vi båda ha köpemat men frågan är om det är värt det?!
Återstår att se.

Precis just nu på minuten fyller vår älskade prinsessa en månad.
Som jag sagt förut så känns det verkligen som om hon alltid varit hos oss, samtidigt som det känns helt overkliget att det redan har gått en hel månad. Knepigt!

Noelle har verkligen förändrats otroligt mycket under dessa fyra veckor... Från att "bara" vara en pytteliten bebis har hon ni blivit en egen liten individ med en alldeles egen personlighet. För varje dag som går lära vi känna henne mer och mer, verkligen helt fantastiskt. Jag verkligen älskar att vara mamma till världens finaste och dessutom få se henne utvecklas.


Noelle har börjat intressera sig mer för omvärlden och är mer med i allt som händer runt omkring henne. Hon fäster blicken samt följer föremål med den. Hon vänder sig gärna mot våra röster om vi pratar någon annanstans i rummet.
Redan från första dagen var hon otroligt starkt i sin nacke och nu kan hon hålla uppe sitt huvud ganska långa stunder, hon kan även vända huvudet fram och tillbaka när hon ligger på mage. Benmusklerna har hon tränat upp så pass att hon nu kan stå i knät på oss kortare stunder. Och när hon ligger på mage tar hon hjälp av benen för att lyfta rumpan upp i vädret. Hon använder även benen för att skjuta ifrån mot något så att hon förflyttas. Noelle har börjat "prata" mer de senaste dagarna och hon gör supersöta ljud, hon gör dessutom en massa roliga ansiksuttryck som får alla att skratta. Hon är för söt!

Jag skulle verkligen kunna skriva hur mycket som helst om hennes enorma framsteg och utveckling, men känner att det kanske är läge att sätta stop här.

Ett stort grattis på din 1-månadsdag!
Mamma och Pappa älskar dig så<3

Inatt vaknade vi av en chock.

I vanlig ordning vaknade Noelle och ville ha mat. Jag tog upp henne ur hennes säng och la henne bevid mig i min.
Självklart somnade vi båda under amningen som vanligt. Jag vaknar av att hon gör ett konstigt ljud, blir skit rädd och tänker väl typ att hon dör. Det lät liksom som om att hon inte fick luft. Hampus som också vaknade sa åt mig att somna om, det var ju ingen fara.
Vi fortsätter amma och somnar om, precis innan vi ska övergå i djupsömn vaknar jag av att Noelle kräks över hela mig, min säng och sig själv. Snacka om att jag fick en chock... Det är ju inte varje dag man blir väckt på det sättet. Det var ju faktiskt inte lite som kom upp, det är sinnessjukt att det får plats så mycket i den lilla magen.

Noelle som alltid blir ledsen, rädd och chockad efter det att hon spytt blev självklart det då också. Hampus fick ta hand om en ledsen Noelle och få henne ren medan jag tog tag i mig själv och sängen... Precis vad man ville göra en freda´natt.

När vi fått ordning på allt och la oss i sängen igen blev Noelle så glad att hon bjöd på livets leende. Hon var så söt att det var helt klart värt att bli nerspydd när jag sov. Dessutom var det första gången pappa fick se ett superduper-leende.
Så där låg vi och tittade på vår älskade lilla prinsessa som bjöd på en massa fina leenden som dom stolta föräldrar vi är till detta lilla mästervärk.

Igår blev min lilla tjej fyra hela veckor och på lördag blir hon en hel månad. Helt otroligt.
Jag kan inte förstå att hon har varit hos oss i en hel månad samtidigt som jag inte kan förstå vad jag och Hampus gjorde då hon inte fanns.
Just nu ägnar jag all min tid och mina tankar till Noelle, jag undrar verkligen vad som fanns i mitt huvud förr och vad jag gjorde av dagarna... Troligtvis var det inget viktigt eftersom att jag absolut inte saknar det.
Jag har ju (nästan) allt man kan önska sig just nu, världens bästa man och en underbar dotter.

Idag var vi på BVC med lill-tjejen.
Jag själv märker knappt att hon växer men nu hade hon gått upp ytterligare 435g sen förra veckan, alltså väger hon nu 4870. Stora tjejen!
Klart jag ser att hon har blivit större men hon är ju fortfarande min lilla, lilla plupp... ända tills den dagen då någon lägger en liten nyfödd brevid. Haha! Då dröjer det nog inte lång tid tills nästa bulle ligger i ugnen. Ska man ha ett fotbollslag så får man ligga i, skämtåsido.

Idag hälsade jag och Noelle på, på pappas jobb. Han jobbar på ett dagis i Bankeryd för er som inte redan vet det och varje år på det dagiset har de någon slags carnival där alla barn och förskolelärare klär ut sig och promenerar runt Bankeryds centrum (?) och tillbaka till förskolan där de sjunger i kör för föräldrar och andra åskådare.
Detta är tydligen en jättestor grej som har gjort i 14 år tror jag att jag hörde.

Det var kul att se vart Hampus jobbar och med vilka, har ju aldrig varit där innan.
Alla kom fram och tittade på vår stolthet och grattade mig, (Hampus hade de ju redan gratulerat). Måste ju säga att det var lite svårt att ta dem jätteseriöst när de var utklädda till troll, kycklingar och en massa andra djur och konstigheter.

Barnkör, jag verkligen älskar barnkörer. Blir alldeles till mig när jag tänker på att Noelle ska bli så stor och stå där framme och göra mamma stolt. Jag kommer lätt bli en såndär mamma som står längst fram med kameran i högsta hugg samtidigt som tårarna sprutar. Men som sagt föst ska hon vara min lilla, lilla bebis.

Alltså vår katt har fått någon flipp sen Noelle kom.
Vi som betalade 650:- för att kastrera honom, i hopp om att han skulle bli lugnare och kanske ha lättare för att acceptera den nya familjemedlemmen.
Trots detta så är han värre än någonsin, värre än värst.
Vi försöker ge honom all uppmärksamhet som går men det hjälper inte, oftast vill han inte ens mysa.
Han har bröjat förstöra våra möbler och blir typ glad eller snarare överlycklig när vi säger till honom.
Som tur är har han inte gjort något mot Noelle förutom att han höjde tassen mot henne en gång men då var ni sjukt snabba på att säga ifrån.
Tidigare har han inte ens rört något som är hennes. Under graviditeten och fram tills i förrgår har han inte ens lagt sig i hennes säng men nu försöker han lägga sig där hela tiden.
Det har till och med gått så långt att han har förstört tapeterna i hennes rum, snacka om att han verkligen inte tycker om henne någonstans.
Så fort vi har gäster går han fram och stör den som håller i Noelle och när någon går fram för att hälsa på honom eller mysa med han så river och biter han bara. Han har blivit helt galen.

För en stund sen fick jag slänga ut honom på balkongen eftersom att det inte gick att ha honom inomhus... Ska det vara så? Som det ser ut nu kommer vi inte kunna ha kvar honom.

Redan vid sju tiden igår låg jag helt utslagen i sängen, antar att det var alla missade timmars sömn som ville komma ikapp. Men det var verkligen inte rätt kväll att vilja somna tidigt på, Noelle hade fruktansvärt ont i magen... Har aldrig sett henne så ledsen förut och ingenting hjälpte för att göra henne glad. Det gjorde så ont i mitt mammahjärta att se henne vara så ledsen att det föll en liten tår ner på min kind. Min lilla skatt! Hon skrek så att hennes röst nästan inte orkade mer. Efter att försökt med allt la jag henne på mitt bröst, gungade lite och försökte prata lite med henne och efter bara någon minut eller till och med sekund blev hon tyst och nästan somnade. Ljudet av mammas hjärtslag är nog det bästa trots allt. Sen låg vi två där och sov tills Hampus kom in och la henne i hennes säng.

Noelle vaknade igen vid klockan ett och ville ha mat, efter amningen gick det verkligen inte att lägga tillbaka henne i hennes säng. Lilla pluppen ville bara vara nära och mysa.

Noelle fick lov att sova i min säng efter det och det blir ju så varmt.
Även om jag lägger henne med jättestort mellanrum mellan oss så är det som att hon rullar mot mig för at vaknar alltid av att hon ligger som en plåster mot mig. Inatt vaknade jag i panik över att det var så varmt, trodde jag skulle dö. Hampus vaknade av min attack och blev skit rädd. Haha! Snäll som han är öppnade han fönstret och la henne i hennes säng igen... Och det gick ju att ha henne där en liten stund i alla fall.

Och idag känner jag mig rätt så utvilad, tack vare att jag är gift med världens bästa.

Idag tog jag och Noelle en långpromenad till hennes mormor för att spendera dagen där.

Mormor fick ett jättestort leende av Noelle, leendet som täckte större delen av ansiktet innehöll ett även ett "nöjdljud". Min lilla flicka är så söt! Hon har varit jätteglad hela dagen och inte snålat med sina leenden och sina underbara "nöjdljud".

Men om detta var det första leendet vet jag inte, jag trodde ju att jag fick det första leendet 11/5.
Om nu inget av dessa tandlösa leendena var medvetna så dröjer det nog inte lång tid tills hon ler på riktigt.

När log era bebisar första gången?
Hur vet man egentligen om det är det första medvetna leendet?


Noelle gillar inte att ligga på rygg utan föredrar hellre magen och idag när hon låg på magen var hon så nära på att vända över till rygg. Det är nog inte alls många dagar kvar tills det väl händer.

De senaste dagarna har Noelle börjar göra pussmunnar och idag när min pappa, Noelles morfar, gav Noelle en puss på munnen så gjorde hon en pussmun tillbaka efteråt. Charmtroll.

Älskar att se hur min lilla prinsessa växer och utvecklas för varje dag som går.
Tänk att hon blir en månad på lördag.

Noelle är så arg, så arg.
Hon ligger på mage i soffan och försöker med all sin kraft vända över till ryggen men det går inte riktigt som hon vill. Man verkligen ser hur hon försöker gunga sida till sida för att så småningom slå runt.
Får se om hon lyckas idag annars är det nog inte så lång tid kvar innan denna envisa tjej kan rulla över från mage till rygg.

"Vad smal du har blivit!"

Det var första gången på länge jag fått höra den frasen.

Två veckor efter förlossningen var det första gången någon säger att magen har försvunnit och att jag har blivit mycket smalare fort.
Känns skönt att slippa höra kommentarer som tjockis, bollen och andra vackra smeknamn folk hittade på till mig under graviditeten.

Dagarna efter graviditeten var det ändå folk som kommenterade att magen var kvar. Jag undrar verkligen hur man tänker, jag har precis fött barn och hade livets mage... När till och med barnmorskorna på förlossningen kommenterar magen så måste den ju varit otroligt stor.
Kan det inte vara lite okej att vara något svullen och ha en slapp mage då några dagar eller till och med veckor efter förlossningen? Eller förväntar sig verkligen folk att magen försvinner med än gång?
Det tog liksom nio månader för magen att bli så stor som den var i slutet, då tycker i alla fall jag att det är rätt logiskt att det tar lite tid för magen att gå ihop också...

Men det kanske bara är jag som tycker så.

Min lilla prinsessa blir tre veckor idag.

Tiden bara springer iväg. Till viss del viste man väl att den skulle göra det så det kanske är lika bra att man vänjer sig. Var man än går träffar man människor som säger att man ska ta vara på tiden. Jag vet att tiden går fort men inte så fort, eller? Folk påstår att hon snart kommer springa, börja cykla, ha första dagen i skolan. Och där efter dröjer det inte lång tid tills hon börjar gymnasiet, träffar killar, tar studenten. En vacker dag kommer hon väl komma hem med ett dräg och säga att hon ska flytta hemifrån.
Nej, nu ska vi inte tänka så, blir ju deprimerad. Ne, nu ska jag njuta av varje sekund och hon ska vara min lilla bebis som kollar på mamma med stora blanka ögon och ett tandlöst leende och som ger ifrån sig sitt "nöjd-ljud" .

Apropå tandlöst leende så trodde jag att jag fick det första leendet natten till onsdag, tog upp henne för att trösta henne och när hon tittade på min med sina stora ögon så log hon. Hon brukar visserligen brukar hon ge ifrån sig små omedvetna leenden men detta kändes på något sätt äkta men jag vet inte.
Idag fick jag ett när vi satt och myste hemma i soffan efter vår promenad. Men det återstår väl att se om det var på riktigt eller inte :)

Var på BVC idag, Noelle växer precis som hon ska om inte bättre.
Hon har gått upp 293g på en vecka, så nu väger min lilla plupp 4435g. Ingen lätt mjölk här inte.
Vi mätte också hur lång hon har blivit och till BVC-sjuksköterskans stora förvåning har hon blivit hela 54,8 cm lång och huvudomfånget ligger nu på 37,5. Stora tjejen ju!

Noelle vaknade vid två inatt för att äta sen ville hon verkligen inte somna om, hon skrek så pass mycket att till och med den svår väckta Hampus vaknade. Efter någon timme somnade hon äntligen om men det var inte enda gången hon vaknade under denna natten.

När Hampus åkte till jobbet vid åtta bestämde vi oss för att gå upp eftersom att Noelle inte alls var lika sugen som mamma på att somna om. Jag slängde snabbt i mig en skål med yoghurt samtidigt som jag ammade lilltjejen och satt vid datorn...
Det är helt sjukt hur mycket man kan göra samtidigt som småbarnsförälder, för att inte tala om snabbt.
Vid det här laget var Noelle självklart jättetrött vilket man förstår, hon hade ju sovit dåligt under natten.
Tyvärr så förstod inte lilltjejen själv att hon var trött så hon vägrade att sova. När hon väl somnat la jag ner henne på fårskinnet men som vanligt vaknar hon så fort hon lämnar mammas varma famn.
Efter det var hon ledsen och arg fram till klockan tolv då Malin och hennes lilleman Albin kom hit. Alltså min lilla skatt sov cirka tjugo minuter på fyra timmar, det är inte riktigt okej. Ett tag trodde jag verkligen att grannarna skulle ringa till soc.

Så fort det plingade på dörren blev hon någorlunda lugn. Jag och Malin bestämde oss för att ta en promenad till Sibylla för att käka lite mat. Kanske inte den bästa maten när man vill bli av med de återstående graviditetskilona men gud så gott det är.
Sen promenerade vi hemåt igen för att ge småttingarna mat innan vi skulle till återträffen på föräldragruppen.
En återträff som egentligen inte var så mycket till återträff eftersom att de enda som var med i gruppen var jag, Hampus, Malin och Mattias och vi hade ju redan träffats på egen hand efter förlossningen.

Efter återträffen åkte vi hem till mina föräldrar för att äta lite mat och nu sitter jag här hemma igen... Noelle har precis somnat så jag och Hampus ska ha lite egen tid :)

Idag har det varit en mycket trevlig dag, får hoppas att det fortsätter såhär bra under mammaledigheten.
Btw. Amingen fungerar bättre idag!

Hampus jobbar sin första dag på jobbet idag sen Noelle kom. I nitton dagar har vi varit tillsammans alla tre och nu ska jag helt plötsligt vara själv hemma. Även att jag har varit ensam med Noelle flera kortare gånger under dessa dagar så kändes rätt jobbigt när han gjorde sig redo för att åka till jobbet imorse. Hade det gått hade han gärna fått vara hemma hela tiden men någon måste ju försörja familjen, räkningarna betalar sig ju inte självt, tyvärr.

Men men... Det är nu den riktiga mammaledigheten har börjat. Då är det kanske nu jag ska träffa andra mammor, powerwalka med barnvagnen, lära mig att dricka latte och sitta på caféer och prata bebisutveckling, amning och bajsblöjor?! I vilket fall som helst ska jag njuta av varje sekund som mamma till världens finaste tjej.

Nu har vi klarat oss igenom första dagen. Jag ammade Noelle vid sju tiden imorse som vanligt men efter det somnade vi om. Jag vaknade igen strax efter nio och gick upp för att äta frukost. I lugn och ro tänkte jag att det skulle bli, skrev även så på facebook, men på något sätt vaknar alltid Noelle när jag skriver att hon sover eller när jag sätter mig och tänker att jag ska ta lite egen tid. Jag börjar helt ärligt fundera på om den lilla tösen på något sätt kan läsa mina tankar?!

Eftersom att amningen inte riktigt fungerar som den ska just nu så vi har bara varit hemma och myst, ammat och vilat. Orkar inte riktigt gå in på vad det är som inte är som det ska eftersom att jag egentligen inte har någon aning. Kortfattat så började jag amma utan amningsnapp igen och misstänker nu att jag fått mjölkstockning i ena bröstet, men vi får se vad det blir av det.

Det här med amning alltså. Det är inte så lätt som det ser ut, verkligen inte.

De första gångerna Noelle skulle ammas så lyckades hon, hur vi än gjorde, suga fel så att jag fick jätteont i brösten och för att inte tala om bröstvårtorna.
Så nu ammar vi med amningsnapp för att det ska läka ordentligt och för att hon ska lära sig hur man ska göra för att det så småning om ska fungera som det ska. Fick tipset av BVC eftersom att det inte kan läka ordentligt när hon ska ammars i stort sätt hela tiden.

Dessutom har Noelle fått för sig att man ska spotta ut mjölken, vet inte riktigt vad det är för fixidé. Det fungerar jättemycket bättre när vi ammar liggandes i min säng så det är det vi gör större delen av dagarna just nu - ligger och myser och ammar i min säng.

Idag har Noelle haft någon slags hunger-dag eller kanske bara ett ständigt sug och mys behov. Känns som jag inte gjort annat än att ligga i sängen och amma idag. Men jag klagar inte direkt, för det är ju supermysigt att mysa med världens finaste. Det som är lite tråkigt är väl att man måste gå iväg så fort hon ska ha mat eftersom att det alltid ska ätas liggandes.

Denna kvällen har nog varit den jobbigaste kvällen, Noelle har ont i magen och blir då lite extra gnällig.
Vi försökte med massage för att underlätta problemet men det gick inte. Sen när hon skulle äta så spydde hon mer än någonsin på oss båda och Hampus. Så det fick bli ett bad för lilltjejen och så var det bara att börja om att fylla den nytömda magen. Tillslut somnade hon men så fort jag satte mig ner och skulle ta kväll så vaknade hon självklart, så nu ska jag väl inta liggande ställning i sängen och mata min älskade dotter... igen.

I torsdags, på Noelles två veckors dag, åkte vi och köpte färg för att göra ett försök till att göra fot- och handavtryck.
Tycker att det gick förvånansvärt bra. Hampus fick hålla henne medan jag kladdade ner henne med färg för att sedan trycka foten och handen mot ett papper. Hon gnällde inte en sekund men hon ville inte heller försöka hjälpa till, men vad väntar man sig av en två veckors bebis. Fötterna gick jättebra att trycka men så fort vi förde handen mot pappret skulle den självklart knytas ihop.

Sen fick det bli ett bad, Noelle var helt ner klabbad med färg och det var inte för att mamma slarvade när hon målade fötterna och händerna utan det var för att Noelle skulle sprattla mer än någonsin. Och det blev ju inte bättre när hon upptäckte att färgen inte alls smakade så bra som det såg ut.

Vi fick i alla fall några jättefina fötter och händer.

 

Hampus är iväg ikväll så jag och Noelle har vår första tjejkväll själva här hemma. Väldigt mysigt trots att hon bara sover. Men snart vaknar hon nog och vill ha en ny blöja och lite mat för omväxlingens skull.

Lilltjejen har inte varit så pigg idag, hon vaknade med feber men det var inget allvarligt sa BVC, så hon har varit lite kinkig.

Idag tog vi vår första riktiga långa promenad med vagnen, välbehövligt för hela familjen men framförallt för Noelle som då kunde slappna av ordentligt trots feber och magknip.

Känns som om katten har börjat acceptera den nya familjemedlemmen, igår låg de båda två och mös i Hampus knä.

Som sagt, dags för ny blöja och lite mat.

Igår låg Noelle på pappas mage och lyfte huvudet som vanligt egentligen men denna gången höll hon det uppe jättelänge. Det märks verkligen att hon utvecklas för varje dag som går, det är så häftigt att se.

Hon har även börjat göra något roligt ljud när hon sover och drömmer, första gången var igår när hon låg i faster Hennys famn.
Man kunde inte låta bli att skratta, hon är helt enkelt världens sötaste unge.

Idag provade vi Noelles babygym för första gången. Hon som i vanliga fall har livets största ögon kunde faktiskt göra dem större. Det verkade som om att hon gillade det tills det att mamma var på väg mot toaletten.
Även katten Mio gillade babygymmet, när inte Noelle var där så låg han där och gosade. Det tog en liten stund innan han vågade sig in i gymmet tillsammans med henne.

Jag fick också ta emot den andra spyan idag, man får väl hoppas att det inte blir en vana för henne att kräkas på sin mamma.

Nu ska min lilla skatt äta, hon har varit lite dålig i magen idag och inte varit så pigg så jag hoppas hon får i sig lite mat nu och kan somna om och må bättre när hon vaknat igen.

Vart försvinner dagarna? Min lilla skrutt blir två veckor idag, ikväll 18:02 för att vara exakt.

Känns som det var igår jag fick upp dig på mitt bröst för första gången samtidigt känns det som om du alltid har varit hos oss. Jag kan inte förstå vad vi gjorde utan dig. Allt jag kan säga är att du är det bästa som hänt mig.
Mitt liv fick en helt ny mening när du kom och du betyder verkligen allt för mig!

Vaknar tidigt på onsdag morgonen den 20 april, redan klockan sex, känner en otrolig smärta i magen som skulle kunna förklaras som kraftig mensvärk. Samtidigt som jag ligger där och kvider känns det som om min rygg snart ska gå av vilken sekund som helst. Nu börjar jag även inse att värkarna kommer och går med rätt så jämna mellanrum.
Det har varit så här innan, i ungefär tre veckors tid men då har det självklart lagt av när man börjar hoppas att förlossningen har dragit igång och även att jag känner igen smärtan så är det skillnad denna morgon.
Jag ligger kvar i sängen en stund, försöker att inte hoppas allt för mycket man blir ju bara så besviken. Samtidigt vill man verkligen tänka att det är nu det gäller, det är nu jag ska få kämpa för att få träffa min och Hampus älskade mirakel för första gången.

Smärtan börjar bli mer påtaglig, jag går upp ur sängen för att röra lite på mig, tidigare har ju smärtan blivit lindrigare vid rörelser men i detta fallet var det inte så.
Går på toaletten och inser att den omtalade slemproppen har lossnat. Men jag vill inte hoppas allt för mycket än i alla fall eftersom att det egentligen inte är ett bevis på att förlossningen har satt igång utan det skulle egentligen kunna dröja en vecka innan det kör igång på riktigt.
Jag går och lägger mig igen efter att ha tagit två alvedon, försöker somna om utan resultat. Nu väcker jag Hampus och berättar hur läget ser ut. Vi bestämmer oss för att klocka värkarna och det visar sig att de kommer med rätt så jämna mellanrum, med ungefär 10-8 minuters intervall.

Dagen går och jag väntar spänt på att det ska hända något mer.
Ge mig mer tecken, låt vattnet gå tänker jag tyst för mig själv samtidigt som Hampus klockar värkarna.
Framåt middagstid så blir de mer intensiva och kommer med ungefär sex minuters mellanrum.
Det går några timmar till och det  börjar göra riktigt ont, jag som tyckte att det gjorde ont redan på morgonen. Det gör inte så ont att jag inte klarar av det men tacka gud vet jag profylax-andningen.
Kommer ihåg när jag satt på föräldragruppen och tyckte att det verkade helt galet att man skulle andas in genom näsan och "puh-a" ut genom munnen, var nästan ingen i gruppen som kunde hålla sig för skratt. Men nu förstår jag verkligen varför barnmorskor tjatar om denna andning.

Strax efter fyra-tiden bestämmer sig Hampus för att ringa in till förlossningen om råd eftersom att det inte släpper och inget verkar hjälpa förutom mirakel-andningen till viss del. Eftersom att mina värkar är så intensiva och har varit relativt regelbundna hela dagen så säger de att vi kan åka in och att vi ska ta med oss våra saker eftersom att det låter som om vi kommer att få stanna kvar.
Genast blir jag supernervös, tänk att nästa gång jag lämnar lägenheten så kommer jag troligtvis komma hem med denna lilla varelse som spenderat de senaste nio månaderna i min mage.

Vi bestämmer oss för att försöka få i oss lite mat innan vi ska åka och vänta ytterliggare någon timme för att vara helt säkra. Runt sju åker vi in , då har jag haft värkar i 13 timmar.
När vi kommer fram får jag ligga med CTG några minuter. Jag har regelbundna och starka värkar, cirka tre-fyra stycken på tio minuter. Barnmorskan Birgitta undersöker mig för att se vad som har hänt. Jag tänker för mig själv att det borde ha hänt en hel del eftersom att jag varit hemma över tolv timmar med regelbundna värkar. Mina tankar avbryts av påståendet "1,5 centimeter". Jag trodde jag skulle smälla av, har det helt seriöst inte hänt mer under alla dessa timmar och veckor av förvärkar/värkar. Vi får rådet att åka hem, ta två alvedon och vila.
Alltså dessa alvedon, det är väl inte direkt någon superduper tablett men vi åkte hem och självklart svalde jag dessa tabletter utan något resultat, istället blev värkarna ännu mer intensiva och jag kunde inte längre sitta still. Fick ställa mig i vårt sovrum lutad över byrån och andas som en galning genom varje värk. Gungandes med höfterna tittar jag frågande på Hampus och säger: "om det gör så här ont nu, hur ont kommer det inte att göra sen då".

Minuterna går och Hampus ringer in till förlossningen igen och berättar hur läget ser ut. Nu tyckte hon verkligen att det var dags för oss att åka in, vilket vi gjorde. Fick sitta med CTG igen, barnmorskan Anna satte igång det lite fel så fick göra om det. Det var sjukt jobbigt att sitta och där helt stilla med värkar, ungefär en timme fick jag sitta där med bältet över magen. Anna undersöker mig och säger att jag är öppen 3 centimeter denna gången. Jag tror jag blir knäpp på det här, det ska öppnas 10 centimeter till och det kommer ju ta evigheter i denna takten. Hon frågar om vi vill åka hem eller stanna kvar. Vi bestämmer oss för att stanna eftersom att jag verkligen har extermt ont och inte kan slappna av en sekund hemma trots alla alvedon som dem rekommenderar. Vi blir inskrivna 22.16 den 20 april.

Jag börjar min vistelse på förlossningen genom att ta ett bad, barnmorskan satte också i fyra akupunktur-nålar för att jag skulle kunna slappna av lite mer.
Runt ett tiden bestämmer jag mig för att kliva upp eftersom att badet inte ger mig så fruktansvärt mycket mer smärtlindring. Vi tar bort nålarna och in kommer det en barnmorska som ska sätta in en nål i handen på mig eftersom att jag vill ha epiduralsprutan. Dock så tyckte den andra barnmorskan att vi inte skulle ta epiduralen som smärtlindning överhuvudtaget, så hon försökte verkligen få oss på alla andra tankar som inte hade med sprutan att göra. Hon lyckades!

Jag la mig i sängen och fick träffa min bästa vän, lustgasen, för första gången. Jag som trodde att man skulle få roligt av lustgasen blev istället jättekänslig och började gråta med anledningen att barnmorskan glömde bort att ge Hampus en sked så att han kunde äta sin risifrutti. Jag försökte slappna av och andas mig genom värkarna, sjukt svårt ska ni veta. Jag känner att min rygg typ går av, åter igen tar vi upp ämnet: epidural. Hon får oss på andra tankar igen: Kvaddlar. Detta ska tydligen vara ett jätte effektivt sätt att få bort smärtan i ryggen. Let´s go!
Hon börjar spruta in små kuddar med sterilt vatten under min hud och tro mig detta är något av det värsta jag någonsin gjort. Vid varje nålstick vill jag vända mig ut och in. Aldrig mer säger jag bara!

Klockan blir 04:25 den 21 april innan de tar hål på hinnorna så att vattnet går, det visar sig vara mek-färgat eftersom att bebisen har bajsat i fostervattnet. Barnmorskan bestämmer sig för att sätta på en elektrod på bebisens huvud, för att få direktkontakt. På fjärde försöket får hon fast elektroden på huvudet, hon säger att vårt lilla mirakel troligtvis har en del hår eftersom att den inte ville fästa så lätt.
Lycka, ett steg närmre!

Värkarna ökar nu otroligt mycket i intensitet och barnmorskan vill sätta kvaddlar på magen, vilket jag går med på trots att det gjorde så sinnessjukt ont.
Tyckte dock inte att det hjälpte något vidare denna gången, kan bero på att kvaddlarna hon satte i ryggen har börjat släppa vid det här laget.
Tiden går och värkarna blir bara värre och värre, nu har de börjat komma så pass tätt att de inte hinner lägga av helt innan den nya värken kommer. Så där ligger jag med bedövning som släppt med lustgasen i högsta hugg och värkar som aldrig låter mig vila.

Barnmorskan kommer tillbaka och denna gången är Hampus bestämd, vi ska ha epidural.
Hon kallar genast på en narkosläkare som kommer efter några minuter. Vid det här skedet är jag som bortblåst, jag minns allt men ingen i rummet kunde få någon som helst kontakt med mig. Jag bara låg där och skakade av smärta.
Innan narkosläkaren kom så hade jag legat med nio värkar på tio minuter från det att barnmorskan tog hål på hinnorna så att vattnet gick. Kan säga att jag verkligen inte släppte taget om lustgasen utan höll ett hårt tag om den, så hårt det gick mot ansiktet.
Narkosläkaren var verkligen den mest empatilösa person jag någonsin skådat. Där ligger jag med värkar utan paus vilket jag gjort flera timmar och han har mage att bli arg för att jag inte kunde ligga helt still med mina knän och haka ihop. Idiot!
Efter ett bra tag är bedövningen lagt och jag känner mig som ny. Jag kan sitta och prata mellan värkarna, jag kunde till och med få i mig en risifrutti utan några större problem.

Nu har vi bytt barnmorska till Karin, hon var hur snäll som helst och hämtade mackor till Hampus och såg verkligen till att både jag och han hade det så bra som möjligt. Men detta är bara lugnet före stormen, nu sätter det igång igen.
Under hennes pass öppnar jag mig helt, hon fick hjälpa till att trycka bort den sista kanten. Klockan har precis passerat tolv och nu vill både jag och kroppen krysta för allt vad vi är värda. Dock så säger barnmorskan att jag måste hålla inne mina krystvärkar. Va?! Får man inte krysta när man är helt öppen, det trodde verkligen jag. Men då ska ju självklart barnet ner en bit till innan det är dags.
Om ni bara visste hur svårt det är att hålla in något så starkt som krystvärkar och hålla tillbaka ett barn inte vill något annat än ut.

Klockan slog tre och det var dags för skiftbyte. Under överlämningen satt en barnmorska och fläktade mig med en solfjäder samtidigt som hon höll koll på att jag inte krystade. När det gör som ondast kommer det in tre nya personer i rummet. Det är ju nästan att man börja undra om det var personalfest i vår förlossningssal.
Jag lyckas titta upp och ser de tre nya ansiktena varav en är av manligt kön.
Under hela graviditeten har jag tänkt att jag inte vill att någon man ska vara delaktigt speciellt inte under förlossningen. Men när man satt där på sängkanten och andades lustgas var alla dessa tankar borta, han var noga med att presentera sig och fråga om det var okej om han var med. Han var tydligen under utbildning eftersom att han jobbade som ambulansman och skulle bli specialist, om jag förstod det hela rätt.
Den huvudansvarige barnmorskan hete Marie och måste helt ärligt vara den bästa barnmorskan jag någonsin träffat. Hon undersöker mig igen säger att det inte är långt kvar.
Jag får sitta på en pilatesboll, andas lustgas och gunga mellan de täta värkarna. Måste säga att pilatesbollen verkligen var till stor hjälp, trodde verkligen inte det. Vem vill liksom sitta när det känns som om man ska vändas ut och in. Den tredje barnmorskan som jag inte minns namnet på ser till att Hampus får i sig lite mat. Medan jag sitter där och gungar känner jag att jag verkligen vill vända mig och se till att Hampus mår bra. Jag försöker vända mig sakta men säkert. Kristian, ambulansmannen, säger att jag inte behöver vara orolig för Hampus sitter där borta. Jag svarar snabbt mellan en värk "jag ville bara se att han mår bra". Marie säger till mig att både Hampus och bebisen mår otroligt bra. Mellan nästa värk svarar jag "bra, för det är det som är viktigast. Så länge de mår bra, så klarar jag mig". Jag får dropp som ska sätta ännu mer fart på värkarna men det blev lite för intensivt så jag får något som ska lugna ner det istället. Så här håller dem på ett tag, fram och tillbaka.
Sen tömmer de min urinblåsa för att inget ska vara i vägen, nu vill Marie att jag ställer mig på alla fyra på sängen.
Jag står där på alla fyra och andas lustgas som aldrig förr. Försöker hålla så mycket kontakt med Hampus som möjligt eftersom att jag känner att jag blir något mer avslappnad av att titta på honom.
Strax innan klockan hinner slå fem den 21 april så ber de mig vända på mig igen och inta gyn-ställning.

Nu, äntligen får jag släppa loss mina krystvärkar. De säger till mig att de ser bebisens huvud och att den har hår, ljust hår som pappa säger dom. Lyckan över att de kan se barnet är otroligt stor och hjälper en att kämpa, kämpa till 100%, det är ju inte långt kvar.

Jag är alldeles slut, vilket inte är så konstigt efter alla timmar av intensiv smärta. Nu är vi uppe i 35 timmar från första värken.
Jag krystar för allt var jag är värd, de fortsätter att peppa mig och säga att det inte alls är långt kvar nu och att man kan se bebisen huvud. Nu är jag så trött att jag inte ens klarar av att känna när jag har en värk och ska krysta, så en av barnmorskorna får lägga handen på min mage och säga till när det är dags. In kommer nu en läkare så där ligger jag och har dödligt ont medan fem personer står och tittar på mig.
De börjar prata om sugklocka eftersom att jag inte har några krafter kvar, jag får en spruta med socker som ska ge mig lite mer energi. Jag är öppen för alla förslag, känner att jag inte orkar så mycket mer. Vi ska försöka en liten stund till bestämmer vi oss för, fem krystvärkar sen får vi se hur vi ska göra.

Jag fortsätter att kämpa och ta mig genom krystvärkarna, inte bara de fem som dom pratade om utan betydligt fler. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag ska klara av det här, nu ska bebisen ut.
Utan min vetskap, medan jag krystar, gör de en så kallad perineotomi, ett klipp i mellangården som utförs för att vidga slidöppningen i samband med framfödandet av barnet. I efterhand fick jag veta att detta var tvunget att göras för att skynda på själva utdrivningsskedet, både för min skull eftersom att jag var så trött men framförallt för bebisens skull som började bli lite för stressad så att hjärtslagen minskade.

Äntligen, hör jag ett plaskande ljud.
Efter ungefär en timmes krystande kom hon ut, 18:02.
Jag klarade det, i chocken hör jag Hampus säga: Det är en Noelle!
Tårarna sprutar som aldrig förr.
Hon är så vacker, min Noelle!

De lägger henne på mitt bröst, världens bästa känsla.
Hon är så fin, så perfekt mitt vackra barn.
Tänk att man kan älska någon så otroligt mycket från första stund.
Hampus får klippa navelsträngen medan hon ligger där på mitt bröst.

Men sen blir det bråttom, hon andas inte riktigt som hon ska på grund av bajset i fostervattnet och stressen av den långdragna och jobbiga förlossningen. De får springa iväg med mitt älskade barn till neonatalen. Jag ligger där helt tagen över att det äntligen är över, medan de syr ihop mig, och att jag klarade av det samtidigt som jag är orolig över vad som händer hos Hampus och Noelle.
Det är verkligen storm i mitt huvud, tankarna är många men framförallt: lilla jag klarade av en förlossning, min kropp klarade av att bära på ett barn i nio månader och sedan föda fram en perfekt liten skapelse, ett mirakel. Kroppen är fantastisk helt enkelt.
Börjar bli jätteorolig över att hon inte ska må bra, men alla i rummet berättar för mig att hon mår bra. Där ligger jag helt lycklig över att hon var så fin, så perfekt och att jag klarade det.

Efter 15-20 minuter kommer Hampus tillbaka bärande på världens finaste tjej.
Det hjälpte inte att suga rent lungorna på neonatalavdelningen, inte heller att ligga hud mot hud med pappa hjälpte.
Eftersom att inget fungerade för att få Noelle att andas bestämmer sig läkarna att de ska testa att lägga henne på mitt bröst igen och så fort Hampus lägger ner henne hos mig, andas hon sitt första riktiga andetag. KÄRLEK!

Noelle Hilma Vibeke Gerebrant

21/4-2011

18:02

3900g 51cm

Stressat till BVC denna veckan också. Satt och åt frukost i underkläder när det var 25 minuter innan vi hade tid hos BVC. Vi kom i alla fall i tid och denna gången sa vi inte att vi råkade komma upp lite sent ur sängen men jag undrar om hon inte märkte något i alla fall eftersom att hon valde att sätta nästa tid halv två med anledningen att jag/vi skulle få sova ut med sovmorgon.

Noelle har gått upp lite till så nu väger hon 4142 och allt såg bra ut. Vi fick lära oss lite baby-mag-massage eftersom att det kan hjälpa mot hennes oroliga mage. Men jag funderar på om man inte ska köpa de där miniform dropparna i alla fall.

Noelle har blivit så otroligt stark, BVC-sjuksköterskan skulle dra upp hennes ben mot magen vilket hon inte alls tyckte om så hon trycker ifrån allt vad hon kan. Noelle var så söt på BVC, hon ville hela tiden se sina föräldrar medan de höll på med henne. Det måste ju betyda att hon tycker om oss :)
Sen när vi kom hem la vi henne lite på magen och då vred hon huvudet från höger till vänster sida. Stora tjejen ju.

Efter all kraftanträngning så ville lilltjejen ha mat såklart och efter amningen så har Noelle varit lite mammig, jag har inte kunnat lägga ifrån mig henne någonting för då blir hon helt förstörd. Så nu ligger min lilla skatt och sover på mammas bröst.

Inatt var hon också i stort behov av närhet, tror aldrig att hon har väckt mig så många gånger som inatt. Hon ville amma och mysa hela natten lång så hon fick sova jämte mamma i den stora sängen.

Min lilla skruttunge, jag älskar dig så.

Noelle hade en busdag med sin pappa igår.
Så fort hon fick på sig en ny blöja såg hon till att den behövde bytas igen.
På morgonen bajsade hon tre gånger på rad utan något större mellanrum och under blöjbytet passade hon även på att kissa ner den nya blöjan innan pappa hade stäng igen den. Tror att vi gjorde åt ett halvt bjöjpaket igår utan att överdriva.

Idag har hon fortsatt på samma spår, kan säga att pappa inte tyckte det var så kul när Noelle både kissa och bajsa på skötbordet.

Kanske är tur att hon är så söt och underbar!

Imorse efter det att vi ammat låg hon på pappas bröst och höll upp huvudet jättelänge medan hon tittade på mamma. Min fina lilla plupp.
Nu under kvällen har Noelle haft ont i magen så det har varit lite gnälligt. Tror vi får köpa miniform droppar, någon med erfarenhet?

Upptäckte igår kväll att jag hade feber, misstänker att jag har haft det sen valborg.
Blev tvingad att ringa till ryhov av Hampus eftersom att det står att man ska göra det på internet om man precis fött barn.
Det är väl tur att jag har en man som tar reda på allt via google eftersom att jag själv är en person som tar det mesta med en klack spark, i alla fall när det gäller mig själv.
Troligt vis så är det inget fel, så länge febern inte stiger.
Skulle det vara så att det blev värre skulle jag ringa tillbaka men jag hoppas att det försvinner snart.
Jag tror att detta är ett tecken på att min kropp inte orkar så mycket mer.
Så nu ska jag bara ta det lugnt.
Fick sova till halv två idag, välbehövligt. Vaknade bara till när jag skulle amma. Igår var jag så slut att jag sommade under amningen så när jag vaknade i natt av att Noelle ville ha mat låg jag där med vänstra bröstet utanför amningbh:n. Rolig syn ska ni veta!

Nu ska jag fortsätta min mysdag med min älskade familj och det bästa av allt är att hela denna veckan är en mys vecka.

Igår var det en väldigt intensiv dag för oss alla tre i familjen, vi började dagen med att åka till a6 eftersom att Noelle hade spytt ner mammas ända amningsbh som passade. Sen kom Hampus syster med man hit för att titta på vår plupp. Direkt därefter så skulle vi åka till valborgsfirandet på kungsporten för att titta på när min syster skulle sjunga.
Noelle som var extremt övertrött och bara ville ligga hos mamma och tutta blev helt hysterisk när vi gjorde oss klara för att åka. Det gjorde ju inte saken bättre att hon hade sovit dåligt under natten. Hon bara skrek och skrek, vilket gör otroligt ont i en mammas hjärta.
Så igår fick min skatt testa nappen för första gången, vilket gjorde att hon kunde slappna av lite mer.
Och både jag och Hampus fick känna på den tröttaste dagen av alla, trodde helt ärligt att jag skulle somna gåendes. Var så trött att jag kände mig sjukt, satt och skakade för att jag frös och huvudet ville inte vara med överhuvudtaget.
Idag mår vi alla bättre. Noelle ligger och sover, jag och Hampus kollar på nyheterna och väntar på att hon ska vakna för att vilja ha mat. Sen blir det sängen för mig.