Nätterna blir allt längre känns det som, det är fortfarande samma timmar på dygnet och vi alla har lika många av dem, men just nu känns det som om jag har på något sätt lyckats få några timmar extra att spendera om dygnet.

Vaknade runt två i natt av en fruktansvärt smärta i ryggen och magen. Helt ärligt så trodde jag att jag skulle gå av. Jag fick inget liv i mannen hur mycket jag än skakade honom, sa hans namn och gnällde över den värk jag kände.

Där låg jag aldelses ensam och kunde inget göra.
Lyckades ta mig till toaletten efter många om och men, inte för att värken försvann men ändå.
Jag var flera gånger påväg att ringa förlossningen för att fråga om det är något som inte stämmer.
Jag kände hur den underbara varselse i magen tryckte sig neråt, det kändes nästan som om h*n tryckte upp fötterna i halsen på mig poch tog sats för att trycka sig ut. Aj, tänker ni. Ja, det gjorde ont kan jag ju säga då.

Jag bestämde mig för att inte ringa till förlossningen och härda ut smärtan, det gick bra.
Envis som jag är tog jag inte ens en alvedon utan jag låg där och kramade om kuddarna samtidigt som jag övade andningen när jag ändå hade ont. Anledningen till att jag inte ringde var för att jag inte kunde känna när värkarna kom, utan smärtan fanns ständigt där och jag ville inte åka in för att sen få åka hem igen.

Somnade om en stund, vaknade av Hampus alarm och kände fortfarande av smärtan. Nu senare på dagen är det bättre. Jag har fortfarande ont, i både mage och rygg. Hoppas att det snart går över eller sätter igång på riktigt.

För jag tål faktiskt mer än det här och jag vill verkligen träffa min skatt nu.