Jag har så himla ont i ryggen. Tror att jag smäller av.

Var hos min bm idag för kontroll, allt såg bra ut. Det visade sig att smärtan i mina revben, under mitt högra bröst inte var något annat än att min bebis ligger långt upp redan. Så när h*n sparka eller rör sig så trycker h*n på mina revben. Låter lite läskigt. Men samtidigt känns det som gör ont mycket lättare, känns liksom värt det på något sätt.

Vi kontrollerade även litens hjärtljud, men det verkade h*n inte tycka om. När bm försökte lyssna av hjärtljuden med apparaten så flyttade h*n sig eller sparkade ifrån. Så barnmorskan Lina fick helt enkelt "jaga" bebisen i magen. Men tillslut fick hon tag på honom/henne och hjärtslagen låg på 145. Helt perfekt sa hon.

Jag undrar verkligen vem det är som ligger där inne nu. Är du en liten flicka eller pojke. Är så nyfiken!

Kom precis på att det faktiskt är mindre än fyra månader kvar tills liten beräknas att komma ut. Tiden går verkligen jättefort, känns som om det var igår jag fick veta att vi väntade barn. Fyra månader låter inte som en lång tid men samtidigt känns det som en evighet. Längtar tills jag får se hur liten ser ut. <3

Imorgon går jag in i vecka 24, tiden flyter på som den ska. Har bara börjat få jätteont i mina högrarevben precis under bröstet. Någon som varit med om något liknande? Bebisen kommer väl inte åt där uppe än eller? Jag har ingen anning. Men det är lite obehagligt att jag är helt öm och ibland inte kan ligga på den sidan. Men det kommer ju bli värre har jag hört.

Jag är sjukt trött på mitt hår just nu. Urtvättad färg sen bröllopet som var den 25 september och en utväxt på ca 3cm. Men jag har eller hade bestämt mig för att inte färga håret under graviditeten. Nej, det finns egentligen inga bevis på att det skulle vara skadligt för varken bebisen eller mig. Men det finns experter som anser att man ska vara försiktig med att färga håret eftersom att hårbotten är en av vår känsligaste hudytor och den suger till en viss del upp kemikalierna i bl.a hårfärg, vilka sedan kan spåras i urinen, oavsett om du är gravid eller inte. Graviditethormonerna spelar också in, de gör dig inte bara gnällig, känslig och arg utan kan också få håret att reagera annorlunda på färgningen, så det kan hända att det blir någon helt annan färg än den du räknade med att det skulle bli. Även du kan reagera annorlunda på färgen och få någon form av allergisk reaktion. Men detta händer inte alla, vissa kan färga håret under alla de nio långa månaderna men det rekomenderas att man i alla fall ska låta bli de tre första månaderna. Men jag som redan är så orolig för allt känner att det kanske är lika bra att låta bli hela tiden för att vara på den säkra sidan. Vill ju inte jag ska skada barnet i min mage för att jag ska vara fin i håret.

Då har vi kommit till vecka 23 och jag bara längtar efter liten som sparkar massor i min mage.

 

 

Lite information om vecka 23:

Barnets hörsel har blivit skarpare och kan särskilja olika ljud, såväl inifrån som utanför din kropp. Barnet kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds, forskning har visat att barnet i magen bättre uppfattar djupa röster än höga så pappan borde höras bättre än tjejen. Det kan vara så att du får en spark till svar. Kanske det är dags att låta magen lyssna på några av dina favoritplattor också.

Om barnet: Nu liknar din bebis allt mer en liten nyfödd. Man kan nu känna de olika kroppsdelarna som armar och ben. Bukspottskörteln, som producerar insulin och hormoner, utvecklas nu. Vikten är kring 500 g och bebisen är redan så utvecklas att den skulle ha en chans att överleva en eventuell för tidig födsel.

gravidguiden.se

 

 

Jag kan verkligen inte sluta titta på min mage. Jag bara ler och kan verkligen inte förstå att du ligger där inne, du som ska vara en del av resten av mitt liv. Jag har så svårt att förstå att du är min, att du ligger där inne i min mage och utveckas för varje dag som går. Jag längtar tills du kommer ut och hela världen får se dig. Jag längtar tills jag får möta din blick, höra ditt skrik, känna din lukt och hålla dig i min famn för första gången.
Jag älskar dig så otroligt mycket redan och vet inte om jag ens kan förstå själv hur jag känner för dig. Redan nu när du ligger i min mage är du mitt allt, något som jag skulle kunna göra allting för.

Haha läste på en sida på internet att man ska vara uppmärksam på vissa saker från och med nu och framåt i graviditeten. Så som regelbunda sammandragningar som gör ont och inte släpper vid vila, blödning, misstänkt vattenavgång samt markant minskade forsterrörelser.

Och typiskt mig så blir jag helt till mig och super orolig. Inte för att jag behöver eller för att något har hänt eller visar någon som helst tendens till att hända. Men i fall om att.

Nej, nu ska vi bara ta det lugnt och vänta för idag är det "bara" 17 veckor kvar till BF.

Nu när jag satt här i soffan med datorn i knät, kände jag att liten sparkade något enormt. Så jag tog bort blicken från skärmen och tittade ner på magen och fick till min stora förvåning se linnet rycka till. Jag drog upp linnet för att se om jag verkligen hade sett rätt. Och oja, liten sparkar för fullt så att man kan se det utanpå. Både jag och Hampus blev helt till oss och kunde inte slita bort blicken från min mage.

Känslan går inte att beskriva. Jag verkligen älskar denna lilla varelse som finns inuti min kropp.

I tisdags "bakade" jag och Hampus ett pepparkakshus, eller vi satte ihop en färdig byggsats från Ica. Och igår, onsdag, lossnade ena sidan av taket och gick av på mitten. Vi skulle försöka sätta ihop huset igen. Vi lyckades men då lossnade ju andra sidan. När vi hållt på ett tag utan att lyckas så skulle ju självklart  skorstenen också ramla av. Och när jag skulle doppa delarna i det smälta sockret för att få ihop allt så lyckades jag självklart bränna mig vilket resulterade till att jag fick ett himla frispel och kastade skorstensbiten på bänken. Efter det vet jag inte riktigt vad som hände med huset gick i tusen bitar och jag blev så himla förbannad att jag gick in till sovrummet och slog igen dörren efter mig och la mig i sängen.
Stackars Hampus fick städa upp och damsuga efter mig, stackars honom.


Vet verkligen inte vad som hände. Brukar inte ha sånt humör, antar att det beror på alla gravidhormoner. Hoppas det i alla fall. Blev nästan rädd för mig själv ju. Haha, fast nu i efterhand är det ganska kul, tråkigt bara att vi inte har något pepparkakshus längre. :P

Vill inte veta av fler humörflipp.

Har börjat få bristningar på höfterna. Inte super kul, kommer de någonsin att försvinna? Någon som vet? Finns det något sett att motverka dem?

Jag hoppas väl att de ska försvinna annars får man väl se det som minnen från graviditeten. Och i vilket fall som helst så är allt som händer under dessa 9 månader som ska jag bära detta mirakel värt allt oavsätt vad.

Då går vi in i vecka 22 på graviditeten. Tiden går så fort men ändå så sakta. Läntar tills liten är ute och man får se honom/henne för första gången. Vårt älskade lilla mirakel<3

 

 

Nedanför kan ni läsa lite om vad som händer i vecka 22- Informationen är tagen ifrån www.gravidguiden.se.

 

Flera försök som är gjorda på foster som är 20-24 veckor visar att de kan känna närkontakt. Kittlar man ”den” på huvudet flyttar den på sig. Tandköttet på den blivande modern kan svullna upp beroende på hormoner i samband med graviditeten. Positivt är dock att hår och hud mår underbart bra och lyser. Graviditetshormonet fyller kroppen och skapar tillväxt.

Om barnet: Barnet har en dygnsrytm, det vill säga den har ett mönster av vakenhet och sömn. Plutten väger över 400 g. Naglarna har vuxit ut och täcker nu hela fingertoppen.

Då har man gått några dagar in i vecka 21, det går så himla fort. Nu har halva tiden gått och om kanske 20 veckor är h*n här.
Jag kan nog fortfarande inte fatta att det är sant men jag blir hela tiden påmind om att h*n ligger där inne eftersom att det sparkas en massor. Finns inget mysigare än att ligga med handen på magen och känns de små stötarna.

Det är så himla mysigt att läsa mammabloggar.

Såg precis att en tjej som har bloggat om sin graviditet fick sin dotter nu på morgonen. Helt fantastiskt. Det är så roligt när man läst om hela hennes graviditet. Man blir helt lycklig för hennes skull att allt gick bra!

Jag tänkte berätta lite om graviditeten hittills. Jag är nu i vecka 20 så snart har halva tiden gått.


Jag har mått extremt illa ungefär hela tiden, hela dagarna speciellt av lukter och mat, all mat, ändå har jag varit tvungen att äta för att annars har jag mått ännu värre. Det är sjukt jobbigt att äta när man verkligen inte är sugen och när man vet att det bara kommer att komma upp igen.

Jag har spytt varje morgon och ibland på kvällen, förutom någon enstaka dag, på helgerna har det varit lite bättre ibland tror att det kan vara för att man slipper gå upp och inte känner samma press.  Alla sa att det bara skulle vara så här i början och att illamåendet brukar hålla sig kvar till vecka 12. Men det gjorde det ju inte. Kräkningarna slutade mycket senare men jag fortsatte att må illa några dagar sen så fick jag migrän som gjorde att jag började spy istället. Verkligen jätteroligt.

Trött som bara den har jag också varit, men det är bättre nu. Mina första veckor i graviditeten somnade jag direkt efter jobbet och vaknade igen när det var dags att gå upp. Eftersom att jag har mått så dåligt som jag har gjort så blev jag sjukskriven och under dagarna som jag var hemma sov jag verkligen hela tiden. Förutom när jag var uppe och försökte få i mig någon mat och gå på toaletten.

Förutom detta så har jag även börjat få ont i höften, kramp i benen, täppt näsa, gråta och bli arg över ingenting, fått finnar, torr hy och fula bristningar på höfter och bröst.



Men även att jag har mått så förskräkligt dåligt kan jag bara tycka att det är värt det!


Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är liksom helt ofattbart att det är en liten person som ligger innuti min mage och utvecklas. När jag tänker på det så blir jag glad i hela kroppen, det är helt fantastiskt. 

Och trots att det är skitjobbigt att må så dåligt fysiskt så finns det inget mysigare än att känna den puffa runt i magen. Och det känns otroligt bra att dela detta med Hampus. Han har verkligen varit ett jättestort stöd för mig när jag mådde som värst fick jag fruskost på sängen och ville jag ha något som inte fanns hemma åkte han och fixade det. Han är verkligen världens bästa och utan honom hade jag verkligen inte klarat av det här.


Känslan som jag känner är helt overklig, att jag ska bli mamma, lilla jag. Jag och Hampus ska bli föräldrar och bli den tryggheten för en person som våra föräldrar alltid varit för oss, det är sjukt skrämmande men trots allt så är det den mest underbara och fantastiska känslan jag någonsin känt. Ingenting i hela universium kan slå det, det är och kommer alltid att vara det mest speciella som finns.

 

Imorse när jag och Hampus vaknade, låg vi kvar en stund av ren lathet. Då började bebis röra sig och sparka lite grann så Hampus la sin hand på magen och fick känna sin första spark. Jag tycker att det är roligt att  vi båda känt rörelser och sparkar nu när jag "bara" är i vecka 20 och har moderkakan i framvägg.

Det känns så himla stort när man för första gången känner en spark ifrån sin lilla bebis i magen.

Satt hemma innan med datorn i knät då jag plötsligt kände en massa rörelser ifrån nedre delen av magen. Jag tog bort datorn och la båda händerna på området jag kände att det rörde sig på och fick fyra sparkar mot mina handflator. Så himla stort!

Tänk att man kan känna så mycket för något man aldrig ens sett <3